Ärkebiskop Charles Scicluna: ”Joseph Ratzinger banade väg för kyrkans nolltolerans”

När världen uppmärksammar påven emeritus Benedikt XVI:s död är det oundvikligt att man också utvärderar hur han handskades med de prästerliga övergreppsskandaler som har skakat katolska kyrkan under de senaste tre decennierna.

För många övergreppsoffer och deras företrädare har Benedikt XVI blivit det offentliga ansiktet utåt för kyrkans förnekelse och mörkläggning. I ett uttalande den 31 december sa till exempel Survivors Network of those Abused by Priests (ungefär ”Nätverket för dem som överlevt prästers övergrepp”) bland annat att ”allt hyllande av dem som möjliggjort övergrepp, som Benedikt, måste upphöra”. Man menar att det är skamligt att hedra påven Benedikt XVI och att han ”tar med sig decennier av kyrkans mörkaste hemligheter till sin grav”.

Den person på denna planet som förmodligen är bäst lämpad att bedöma den förre påvens prestation har dock en helt annan uppfattning. Enligt ärkebiskop Charles Scicluna av Malta var det Benedikt XVI som först började göra upp med ”det mörka ansiktet” av prästerliga övergrepp, och banade väg för en rad åtgärder som idag är kärnan i kyrkans policy med ”nolltolerans”.

Metodiskt reformarbete

Innan han valdes till påveämbetet var kardinal Joseph Ratzinger ”aktiv i den utdragna processen med att uppdatera lagen och förfarandena” för att hantera allvarliga brott som sexuella övergrepp mot minderåriga, säger Scicluna till Crux.

Både som prefekt i Vatikanen och som påve ledde Benedikt XVI arbetet med reformen, ”i ständig dialog med de kanoniska experterna” och främjade ”förändring på alla nivåer”, berättar Scicluna. Under sina åtta år som påve ägnade Benedikt tid varje vecka åt att granska fall med präster som begått övergrepp, där beslut behövde tas.

Scicluna borde veta. Han tjänstgjorde som Främjare av rättvisa i troskongregationen (nuvarande Dikasteriet för trosläran), vilket i praktiken gjorde honom till kyrkans högste åklagare i övergreppsärenden, från 2002 till 2012. En tidsperiod som sträckte sig över både Ratzingers mandatperiod som prefekt och hans regeringstid som påve. Scicluna har också varit en viktig rådgivare till påve Franciskus. Bland annat ledde han en mycket ovanlig utredning av kyrkan i Chile, som ledde till att landets samtliga biskopar avgick.

Välkomnade nolltollerans

Början av Sciclunas mandatperiod i troskongregationen sammanföll med att övergreppsskandalerna i USA exploderade. Under enorm press antog de amerikanska biskoparna en policy med ”nolltolerans” 2002, som innebär att en präst utesluts från prästämbetet redan vid ett första verifierat fall av sexuellt övergrepp.

Samtidigt som kardinal Ratzinger välkomnade den amerikanska åtgärden, förlöjligades den i andra delar av Vatikanen som en överreaktion. Den sågs som en förvrängning av kyrkans månghundraåriga kanoniska tradition, där de disciplinära straffen anpassats till brotten och vanligtvis överlåtits åt biskopar och andra överordnade att utmäta, med enorm diskretion.

Bakom kulisserna började till och med en del bland personalen i Vatikanen att gnälla över att troskongregationen, under Ratzingers ledning, okritiskt hade accepterat kraven som florerade i media, att besluta om genomgripande förändringar i hur präster övervakas och tuktas.

Men Ratzinger var orubblig, och segrade till slut.

”Utan hänsyn till person”

Enligt Scicluna inkluderar Benedikts övriga bidrag till kyrkans kamp mot övergrepp följande:

• Utarbetande av en lag, utfärdad av påven Johannes Paulus II 2001 som en motu proprio med titeln Sacramentorum sanctitatis tutela, där det krävs att biskoparna vidarebefordrar alla trovärdiga anklagelser om övergrepp till Vatikanen – närmare bestämt till Ratzingers departement.
• I november 2001 fick Ratzinger tillstånd av Johannes Paulus II att bortse från preskriptionstiden i kyrkolagstiftningen för åtal i övergreppsfall, vilket möjliggör avkragning av prästerliga förbrytare även då brottet begåtts för årtionden sedan.
• I februari 2002 fick Ratzinger Johannes Paulus II att besluta om snabba utredningar av övergreppsfall, vilket förhindrade utdragna överklaganden. Mot slutet brukade Ratzinger ta med sig mängder av ärenden till Johannes Paulus för omedelbart uteslutande från prästadömet.
• I slutet av 2004, strax innan han blev vald till påve, beordrade Ratzinger en granskning av alla ärenden som fortfarande pågick i troskongregationen, däribland högprofilerade personer. Bland dem fanns den italienske prästen Gino Burresi, grundare av Marias obefläckade hjärtas tjänare, och den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado, grundaren av Kristi legionärer. Båda männen skulle befinnas skyldiga till övergrepp och förbjöds redan efter bara några månader av Benedikts pontifikat att verka offentligt. I en intervju 2010 berömde Scicluna påvens ”mod att ta itu med några fall som var extremt svåra och känsliga, sine acceptione personarum (utan hänsyn till person)”.
• Under en resa till USA 2008 blev Benedikt XVI den förste påven som träffade övergreppsoffer, en gest han upprepade flera gånger under sitt påvedöme, inklusive under sin resa till Sciclunas hemland Malta 2010.
• Efter att övergreppsskandalerna briserade i kyrkan i Irland 2009, blev Benedikt XVI den förste påven att ägna ett helt dokument åt ämnet, ”Brev till irländska katoliker”, som enligt Scicluna kommer att förbli en ”grundläggande referenstext”.
• År 2010 gav påven Benedikt ut en uppdaterad version av Sacramentorum sanctitatis tutela som effektivt gjorde ”nolltoleransen” till policy för hela den universella kyrkan.

Nyanserad bild

Naturligtvis insisterar kritiker på att Benedikts agerande under övergreppskrisen förblir befläckat av flera misslyckanden. Bland annat hans hantering av en handfull fall när han var ärkebiskop av München från 1977 till 1982, och hans underlåtenhet att genomdriva ett förbud mot offentlig verksamhet för den före detta kardinalen och prästen Theodore McCarrick. De påpekar också att Benedikt lämnade efter sig oavslutade ärenden, framför allt ansvarsfrågan för biskopar och andra överordnade som tystat ner uppgifter om präster som har begått övergrepp.

Men med tanke på de påpekanden som Scicluna bidragit med, måste varje ärlig bedömning av Benedikt XVI:s hantering av övergreppsskandalerna pendla mellan två poler: Om den förre påven var en del av problemet, var han också, utan tvekan, en del av lösningen.

John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
(översatt från engelska med tillstånd från författaren)