Sankt Sigfrid (15 februari)
Minnen av ett helgon. Sankt Sigfrid, skulpterad av Eva Spångberg och placerad i S:t Sigfrids kyrka, i den lilla orten Sankt Sigfrid utanför Nybro. (Foto: Bernt Fransson / Wikimedia commons)
Den medeltida legenden om sankt Sigfrid är i högsta grad levande än i dag och inte bara på hans festdag, den 15 februari. Inte minst i Småland och trakten kring Växjö, där helgonet också pryder kommunvapnet, är han ihågkommen. Den historiska sanningshalten är dock svår att stärka. Men även om legenden utsmyckades med uppdiktat stoff, för att stärka ett ungt Växjö stift, är det inte omöjligt att verkliga händelser ändå ligger till grund för berättelsen om hur delar av Sverige kristnades på 1000-talet.
Vår kunskap om Sigfrid hämtar vi framför allt från Sigfridslegenden, som präntades ner på 1200-talet. Men redan Adam av Bremen (själv verksam på 1000-talet) nämner en biskop Sigfrid som kom från England och missionerade i Norge och Sverige. De skandinaviska länderna hade som bekant täta kontakter med de brittiska öarna vid den här tiden och när Olav den helige var på besök i England bad han om hjälp med missionen på hemmaplan. De tidigare missionsinsatserna, med bland annat biskop Ansgar på 800-talet, hade haft svaga framgångar och asatron levde fortfarande stark i både Norge och Sverige. Kung Mildred av England (vars existens inte finns belagd utanför Sigfridslegenden) bad då biskop Sigfrid att ta sig till Skandinavien för att predika om Kristus.
Tillsammans med sina systersöner, fader Unaman, diakon Sunaman och subdiakon Vinaman, reste Sigfrid via Danmark och kom således först till Värend, alltså södra Småland, där han genast tog itu med sitt uppdrag. Vid Växjösjön byggde de en kyrka och därifrån utgick deras mission bland virdarna, befolkningen i Värend. En som dock redan hade bestämt sig för kristendomen var kung Olof Skötkonung, Sveriges förste kristne kung. När han nu officiellt ville markera sitt val genom att låta döpa sig kallade han på biskop Sigfrid för att förrätta dopet. Biskopen gav sig av till grannlandskapet Västergötland, som på den tiden fortfarande utgjorde Sveriges politiska centrum, och mötte kungen vid Husaby kyrka på Kinnekulle. Dopet förrättades i en av de två källor som ligger intill kyrkan.
Starkt motstånd
Husaby kyrka var då fortfarande domkyrka i Skara stift eftersom det ännu ansågs för provocerande att placera biskopsstolen i Skara, där de asatroende var allt för inflytelserika. På liknande sätt var det i Småland, vilket Sigfrid bittert fick erfara när han återvände till sin nybyggda kyrka. Under hans frånvaro hade Unaman, Sunaman och Vinaman förgäves kämpat mot hårdnackade virdar, ledda av den grymme hövdingen Gunnar Gröpe. På hövdingens befallning halshöggs de tre klerkerna, och deras huvuden lades i en korg som sänktes i Växjösjön.
Kanske stod Sigfrid vid stranden och bad för sina systersöner när han såg korgen komma flytande på vattnet, med sin makabra last som tyst vittnade om det gudsfientliga blodsdådet. Att ge sig på självaste Sigfrid var dock mer än vad förövarna vågade, och det dröjde heller inte länge förrän biskopen hade sänt bud till kungen om vad som hade hänt. Olof Skötkonung förstod att hans vilja att göra Sverige till ett kristet land hängde på en skör tråd och gav sig därför strax till Värend för att statuera exempel. Gunnar Gröpe och hans följeslagare tvingades att betala stora skadestånd i guld och silver och förklarades laglösa, vilket tvingade dem i landsflykt. Hövdingens gårdar togs i beslag och skänktes till kyrkan i Växjö, vilket senare kom att utgöra grunden till Växjö stifts markegendomar.
Legender med starkt genomslag
Enligt legenden blev Sigfrid Växjö stifts förste biskop, men den uppgiften är förmodligen inte historisk utan bara ett försök till att vilja tidigarelägga grundandet av stiftet – som snarare skedde under andra hälften av 1100-talet – i förhållande till det rivaliserande Linköpings stift. Hur som helst blev Sigfrid helgonförklarad efter sin död av den lokale biskopen (vilket var gängse ordning under tidig medeltid), men troligtvis även av påven Hadrianus IV (påve 1154–1159 och den ende engelsman som hittills suttit på Petri stol) även om de officiella dokumenten har gått förlorade.
Den medeltida legenden säger också att missionsbiskopen Sigfrid sände ut sina ”apostlar” för att Guds rike skulle få fäste bland folket kring Mälaren. David av Munktorp sändes till Västmanland, sankt Eskil och sankt Botvid till Södermanland. Samtliga kom att betyda mycket för den framväxande kyrkan och vördades varmt under hela medeltiden och deras namn lever kvar än idag i ortsnamn och institutioner.
Mattias Lindström
