”Den synodala vägen” utmanar dem som vill spå om framtiden

Avgörande dagar. Den 9–11 mars hålls den femte och avslutande synodalförsamlingen i Frankfurt am Main. Förutom själva deltagarna i den synodala vägen är även ekumeniska gäster samt ett antal observatörer från olika länder i Europa inbjudna. (FOTO: SYNODALER WEG/MAXIMILIAN VON LACHNER)

Det som händer inom katolska kyrkan i Tyskland just nu sätter en rad frågor på sin spets: Vad skulle en faktisk schism innebära för kyrkan, lokalt i Tyskland och globalt? Och vilka är det som egentligen vinner på den pågående utvecklingen?

På krigshögskolan i Washington utmanas framtidens ledare inom politik, militär och underrättelseverksamhet att begrunda strategiska följder av olika hypotetiska, men ändå realistiska, scenarier: Vad händer om Ryssland använder kärnvapen i Ukraina? Vad händer om Kina invaderar Taiwan? Vad händer om Israel bombar atomanläggningar i Iran? Eftersom ingen kan förutspå framtiden vill man istället studera troliga geopolitiska skeenden och överväga vad det strategiskt bästa svaret skulle vara, innan krisen de facto står i farstun.

Katolska kyrkan har ingen egentlig motsvarighet till en försvarshögskola, men det borde hon kanske ha. Kyrkan står inför komplexa, föränderliga globala utmaningar. En övningsuppgift en sådan kurs i kyrkostrategiska studier skulle kunna erbjuda vore ett scenario som inte verkar allt för långsökt just nu: en formell schism i Tyskland, pådriven av den kontroversiella Der synodale Weg, ”den synodala vägen”, inom katolska kyrkan i landet.

Vad skulle det betyda om åtminstone en del av kyrkan i Tyskland faktiskt skulle bryta banden med Rom och anta en ny ledarskapsmodell, baserad på ett ”synodalt råd” där biskopar och lekfolk skulle fatta beslut tillsammans?

Begränsade följder

Rent strategiskt skulle det inte spela så stor roll, om man resonerar utifrån katolska kyrkans human­kapital. Det finns cirka tjugo­två miljoner katoliker i Tyskland i dag, men bara fjorton procent av dem går faktiskt i kyrkan. Det är alltså bara drygt tre miljoner tyska katoliker som regelbundet tar del i kyrkans liv. För en kyrka med 1,3 miljarder troende globalt är tre miljoner kanske inte ett avrundningsfel, men nära nog.

Inte heller bidrar Tyskland särskilt mycket när det gäller personal. Enligt en rapport som publicerades av Tysklands biskopskonferens i slutet av januari finns det just nu bara fyrtioåtta prästkandidater i landets samtliga tjugosju stift. I Indien, som har en ungefär lika stor katolsk befolkning, får man fram runt tio gånger fler präster, varje år.

Kännbara följder

Å andra sidan skulle förlusten av Tyskland, eller en del av det, vara ett stort slag för kyrkans ekonomi. Carsten Frerk, journalist och författare som ägnat stor tid åt att studera kyrko­finanser i Tyskland, uppskattar den totala förmögenheten hos landets katolska stift till motsvarande 4,4 miljarder kronor. En tredjedel är rent kapital och resten är bundna i fastigheter och andra egendomar. Katolska kyrkan i Tyskland drar fördel av landets system för kyrko­skatt, där en viss del av inkomstskatten [8–9 procent, red. anm.] går direkt till den kyrka skattebetalaren tillhör.

År 2021 fick katolska kyrkan i Tyskland motsvarande sextiosju miljarder kronor från kyrkoskatten. Bland annat har detta lett till att katolska kyrkan är den näst största arbetsgivaren i Tyskland, efter staten, med åttahundra tusen anställda. Kyrkoskatten gör också att Tyskland kan ge avsevärda bidrag till kyrkan i utlandet.

Enligt de senaste siffrorna har Vatikanen utgifter på ungefär motsvarande elva miljarder kronor, vilket täcks av tre huvudsakliga inkomster: investeringar och finansiell aktivitet; inkomster från fastigheter; samt bidrag från katolska stift. Varje år är det nära på dött lopp mellan usa och Tyskland om vem som bidrar mest, och vardera står de för cirka en fjärdedel av Vatikanens inkomster från världens katolska stift. Skulle bidraget från Tyskland försvinna helt skulle det skapa ett inkomstbortfall för ­Vatikanen på ungefär motsvarande niohundra miljoner kronor.

Kantring åt höger

Den verkligt intressanta aspekten av en eventuell schism i Tyskland är den politiska betydelsen. Den mest troliga effekten tycks vara att kyrkan skulle föras mot höger. För det första har Tyskland varit en stark källa till stöd för de progressiva reformer som förknippas med Franciskus påvedöme: från att öppna för kommunion för frånskilda och civilt omgifta katoliker till inflytande för lekfolk, inställningen till homosexuella katoliker och mycket annat. Visserligen finns det starka konservativa röster inom kyrkan i Tyskland, däribland cirkeln runt den förre påven Benedikt xvi, men tyngdpunkten lutar åt vänster.

Dessutom, om Tyskland skulle lösgöra sig hade det antagligen tolkats av resten av kyrkan som ett varningsexempel på vad som händer om man tillmötesgår liberala krav på förändring. Konservativa röster som varnat just för en sådan utgång i Tyskland, däribland några av usa:s biskopar, skulle känna sig rättfärdigade.

Till det ska läggas att den kyrkliga ledningen skulle vara tvungen att hitta andra donatorer för att kompensera för de ekonomiska konsekvenserna av en tysk schism. Givet det faktum att de mest benägna donatorerna inom katolska kyrkan tenderar att luta åt höger är det rimligt att tro att Vatikanen med hatten i handen skulle bli mer beroende av troende och institutioner med konservativ riktning.

Vem gagnar det?

En grupp konservativa tyska katoliker under namnet Neuer Anfang, ”Ny start”, som är motståndare till Der synodale Weg, uppmanade rent av nyligen till en formell schism som ”den enklaste lösningen” på ”att klargöra situationen inom katolska kyrkan i Tyskland”. Det skulle betyda ”att avslå modellen med en folkkyrka, och att vässa den kyrkliga profilen hos bägge sidor, vilket skulle medföra tydliga möjligheter för troende att ta ställning”, enligt Neuer Anfang.

Förmodligen antar Neuer Anfang att vad som blir kvar av katolska kyrkan i Tyskland efter en sådan jordbävning först och främst skulle vara de mer konservativa beståndsdelarna. Om det är så deras analys ser ut tyder det på en kontra-intuitiv dynamik, det vill säga att det ligger i liberala katolikers intresse att tygla de tyska kraven på reformer, medan konservativa katoliker gärna ser att det snurrar på tills det helt förlorat kontrollen.

Med andra ord, om man ställer den urgamla analytiska frågan cui bono? [”till vems gagn?”, red. anm.] när det gäller Der synodale Weg, ­tyder detta scenario på att det korrekta svaret visar sig vara: ”Inte den man tror”.

Huruvida den analysen stämmer är naturligtvis en fråga som kan diskuteras. Och om det vore ett exempel på kursinnehållet för ”kyrko­strategiska studier” anmäler jag mig gärna!

John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux

(Övers. från engelska med tillstånd av författaren)