Gemma Galgani (11 april)

Gemma Galgani (1878–1903) räknas som skyddshelgon för bland annat föräldralösa barn, studenter och apotekare.

Ett liv fyllt av sorg och smärta betraktas av världen som misslyckat och sorgligt. Men i Guds rike kan även ett sådant liv vittna om Jesu kärlek. Det påminns vi om av en italiensk flicka som knappt hann bli vuxen innan hon fick lämna denna värld.

Gemma Galgani föddes i Capannori i Toscana den 12 mars 1878 och var det femte barnet i en barnaskara på åtta. Hennes mamma blev tidigt sjuk i tuberkulos och dog när Gemma endast var sju år gammal. Gemma skickades till en internatskola som drevs av Oblatsystrarna av den helige Ande. Där mottog hon sin första kommunion, vilket hon beskriver i sin självbiografi, som hon med stor motvilja beordrades att skriva av sin andlige vägledare fader Germano cp: ”Jesus gjorde sig mycket kännbar i min stackars själ. I det ögonblicket förstod jag att himlens glädjeämnen inte var desamma som jordens. Jag kände mig överväldigad av en önskan att göra denna förening med min Gud evig. Jag kände mig allt mer trött på världen, och mer benägen till kontemplation. Samma morgon gav Jesus mig önskan att få träda in i kloster.”

Gemmas korta men heliga liv formades på många sätt av de många tragedier hon fick utstå. Efter sin mors död förlorade Gemma även sin bror Gino i tuberkulos medan han studerade till prästämbetet, och två år senare även sin far. I tjugoårsåldern drabbades hon sedan av en allvarlig hjärnhinneinflammation. Hon beskriver i sin självbiografi hur djävulen ofta försökte fresta henne genom att lova henne helande om hon bara lyssnade på och följde honom. Efter många månaders sjukdom helades Gemma mirakulöst, trots att läkarna gett upp allt hopp. Hon hade outtröttligt bett till Jesu Heliga Hjärta och om förböner av den helige Gabriel av den smärtorika Modern och den heliga Marguerite Marie Alacoques.

Himmelska visioner

Gemmas liv kantades från ung ålder även av visioner om kvällarna, antingen av den korsfäste, lidande Kristus, eller av Gudsmodern eller av Gemmas skyddsängel. Jesus visade ofta sina heliga sår, som ”öppnats för hennes synder men förslutits av hennes sorg”. Synerna av Kristi sår förblev starkt inpräntade i hennes sinne, liksom tankarna på de lidanden som Jesus utstått för människornas frälsnings skull. Det fick Gemma att känna en skräck för synden, något hon beskriver i sina skrifter som Jesu största nådegåva. Trots allt lidande i Gemmas liv växte en ny längtan fram i henne: att få älska Jesus med självutgivande kärlek, såsom han älskade henne, och att få lida tillsammans med honom, såsom han lidit för henne. Men hur skulle det gå till?

”Se, min dotter,” svarade Jesus en kväll, ”och lär dig att älska. Ser du detta kors, dessa törnen, dessa spikar, dessa blåmärken, dessa tårar, dessa sår, detta blod? De är alla den oändliga kärlekens verk. Ser du hur mycket jag har älskat dig? Vill du verkligen älska mig? Lär dig då först att lida. Det är genom att lida som man lär sig älska.”

Stigmatiserad

Utöver visionerna fick även Gemma ta emot stigmata i juni 1899, under vigilian för Jesu heliga hjärtas fest. Hon beskriver händelsen på detta vis: ”I det ögonblicket visade sig Jesus med alla sina öppna sår. Men det kom inte längre blod ur såren, utan flammor liksom eldslågor, och i ett ögonblick kom dessa flammor att beröra mina händer, mina fötter och mitt hjärta. Det kändes som om jag skulle dö. Jag föll till golvet. Men min moder stöttade mig och höll mig täckt med sin mantel. Jag förblev i hennes famn i flera timmar. Sedan kysste den välsignade modern min panna, försvann och jag fann mig själv på knä. Men jag kände fortfarande en intensiv smärta i mina händer, fötter och mitt hjärta. Jag reste mig upp för att lägga mig i sängen och såg att det kom blod från de ställen där jag hade ont. Jag täckte dem så gott jag kunde och gick sedan, med hjälp av min skyddsängel, till sängs.”

Varje torsdag klockan åtta kom smärtorna och blodflödet tillbaka och varade fram till klockan tre på fredagseftermiddagarna, timmen då Jesus dog på korset. På grund av sin ömtåliga hälsa fick Gemma aldrig de läkarintyg som krävdes för inträde i kloster, vilket hade varit hennes livslånga dröm. Istället tillbringade hon sina sista år sängbunden med många smärtor, innan hon till sist avled av tuberkulos påskaftonen den 11 april 1903, tjugofem år gammal. Hon helgonförklarades 1940 av Pius XII. Hennes tillsynes bottenlösa kärlek till Kristus trots hennes korta liv kantat av död, sorg och ofattbara lidanden, vittnar om Jesu ord till Gemma: ”Det är genom att lida som man lär sig älska”.

Bénédicte Cedergren