Idiotanstalten

Thomas Kanger, Kaunitz-Olsson, 2021

Trots sin saklighet är det något i ­Thomas Kangers bok Idiotanstalten som ger en isande kall känsla. Kanger menar att 228 patienter på Vipeholms sinnessjukhus i Lund i början på 1940-talet blev offer för Sveriges största ”massmord”. Det rörde sig inte om någon direkt eutanasi, utan man underlät att ge extra ransoner till ”livsodugliga” människor varefter de dog av nedsatt immunförsvar och av svält. ”Man räknade med att de skulle stryka med” säger en tidigare anställd. Parallellerna till dagens debatt om dödshjälp och synen på ofödda barn är plågsamt uppenbar: att det skulle vara en form av människokärlek att taga ”livsodugliga och undermåliga” människor av daga.

Dödligheten ökade med 232 procent på ett år, och Kanger menar att det var ett medvetet agerande av chefsläkaren. Visserligen gjorde Andra världskriget att mat ransonerades, men som anstalt kunde Vipeholm ha fått extra ransoner. Om man hade bett om det. Sett till rådande tidsanda 1941–1942, då bland annat den tyska filmen Vem dömer? (där en obotligt sjuk kvinna vädjar om dödshjälp) fick pris i Sverige, och hur man påbörjat utrotningen av ”lägre stående människor” i Tyskland, är Kangers argument övertygande. Men var det en medveten handling av chefsläkaren?

Kanger lägger oproportionerligt mycket text på att bevisa detta genom chefsläkarens tidigare positiva uttalanden om eutanasi och underlåtande av extra matransoner. Jag blir övertygad om att han hade en fruktansvärd människosyn, och att det är högst troligt att man medvetet underlåtit matransonerna, men kritik har framförts om att Kangers bevisning är svag och att boken handlar om författarens egen efterforskning snarare än om de människor som drabbades. Men detta stämmer enbart delvis; i boken lyfts individer och deras historia fram.

Må de vila i frid och det eviga ljuset lysa för dem.

Carolina Olsson