Minnesbrunnen

Maja Hagerman, Norstedts, 2022

Det är flera upptäcktsfärder som Maja Hagerman tar läsaren med på. Hon vill upptäcka det glömda, finna spår i landskapet, i dokumenten eller i traderad kunskap mellan generationerna. Hon undersöker hur fotografier fungerar som förmedlare av minnen, hur rasbiologiska strävanden hade en plats i vår kultur, var den moderna nationalismen hittar sina rötter, hur sankt Botvid lyftes upp och sedan försvann och hur kunskap om odling återigen skapas.

Det är fråga om en spretig samling upptäcktsfärder, och den spretigheten finns stundom med också inom varje avdelning. Därtill är ordrikedomen påtaglig. Visserligen är inte anslaget akademiskt, utan texterna fungerar mer som personligt hållna reportage. Men berättartekniken att följa Hagerman när hon åker dit, ser det, letar i det arkivet eller möter den personen kan upplevas som väl långdraget för läsaren som är mer intresserad av resultaten än resorna, letandet och mötena.

Vad gäller att lyfta fram det bortglömda gör Hagerman en viktig insats beträffande sankt Botvid som en gång vilade i Botkyrka kyrka. Det lokala helgonet, vars kult kom att spridas åtminstone något ut över landet, försvann ur det kollektiva minnet. Botkyrka kyrka rensades på mycket som hade med honom att göra. Och man har hans helgonlegend bevarad endast tack vare en avskrift av en äldre handskrift. Men Hagerman återskapar Botvid och hans tid och miljö; det är mycket intressant.

I Minnesbrunnen påminns läsaren om hur vi i varje tid och sammanhang skapar egna minnen och avstår från andra. I fallet med Botvid låg det i den lutherska kyrkans intresse att den lokala kulten försvann, och med tiden föll han också i glömska. Man kommer osökt att fundera kring vad vi avstår från att minnas i dag, och vilka minnen vi väljer att bevara och föra vidare.

Andreas Creutz