Ut ur min kropp

Sara Mediell, Norstedts förlag, 2022

Det är svårt att inte bli berörd av denna bok. Sara Meidell skildrar den anorektiska svälten med poetisk skärpa och oförvitlig ärlighet, ibland på gränsen till det skoningslösa. Meidell väjer inte för att berätta om de positiva sidorna av svält, som hon menar är ett rus av oerhörd kreativitet och produktivitet. Det är också detta inslag som sätter en recensent i en moraliskt prekär situation; ska man rosa boken för dess litterära skicklighet, eller risa den för de människor som kommer att triggas, inspireras och må dåligt av den?

Boken följer Meidell själv och hennes liv med anorexi. Redan från elva års ålder har hon ett problematiskt förhållande till kroppen, hon räds dess förändringar och då framför allt att bli större. Hon blir under denna period inlagd på barnpsykiatrin och tvångsmatas. Boken följer ingen strikt kronologi utan handlar om ett nu med återblickar från förr. Texten är poetisk och medryckande, att sträckläsa den är ingen svårighet. Allt från barndomens löpning, hennes utsvävande liv som ung vuxen och hur hon blir mamma berättas på ett sätt som är unikt för Meidell, med originalitet och rikedom. Hon låter läsaren lära känna svältens alla sidor, både de negativa och de som handlar om ruset, som hon menar kommer ur svälten. Men bör man verkligen skriva om det senare? Är det inte uppviglande? Patientorganisationer för ätstörningar har reagerat och gått ut med att många av deras medlemmar har mått dåligt av boken.

Så ska man risa eller rosa denna bok? Jag tror att man måste göra bägge delar, anorexi är ett helvete men tydligen också en himmel för Meidell. Och om det är sanningen måste det väl få lov att sägas? Ge boken en orange varningstriangel – den måste få lov att skrivas men, och detta är viktigt, den måste inte läsas.

Carolina Olsson