Papyrus – om bokens födelse i den antika världen

Irene Vallejo, översättning Annakarin Thurborn, Albert Bonniers Förlag, 2023

Den svenska titeln kan förleda en att tro att det rör sig om en bok avsedd för kalligrafer och bokstavsnördar, men ganska snart inser man att den är något helt annat. Det är i själva verket en hyllning utan motstycke till boken som företeelse. ”Uppfinnandet av boken har kanske varit den största segern i människans envisa kamp mot förstörelse” skriver författarinnan i slutkapitlet Våga minnas.

Papyrus är en njutbar, närmast skönlitterär blandning av Medelhavshistoria och kulturhistoria, med författarinnans personliga minnen av möten med människor, böcker och bibliotek. Hon låter läsaren möta Alexander den Store, Sokrates, Platon och Homeros, besöker det alexandrinska biblioteket Mouseion och vi konfronteras med den egyptiska kungaätten, Ptoleméerna, vars förbud av papyrusexport som skrivmaterial till Pergamon, i syfte att konkurrera ut dess bibliotek, ledde till utvecklingen av ett annat och mera robust skrivmaterial: pergament, som görs av djurhudar.

Långt innan Plinius d.ä. (23–79 e.Kr.) i sin Historia naturalis beskrev växten cyperus, som växte i Nildalen, hade egyptierna upptäckt att man kunde tillverka blad för skrift av papyrusstjälkar och under flera århundraden var papyrus en av Egyptens viktigaste handelsvaror. Allt eftersom samhällena vid Medelhavet alfabetiserades och blev alltmera komplexa behövde de mer och mer papyrus och priset ökade med efterfrågan. I själva verket upphörde tillverkningen först när araberna på 800-talet e.Kr. införde papperet som skrivmaterial. För detta krävdes textilier i form av lump och då blev bland annat mumiernas linnebindlar en eftertraktad handelsvara.

Papyrus som skrivmaterial hade vissa nackdelar. Det gick bara att skriva med rörpennor (inte fjäderpennor!) av vass på den sida där remsorna var lagda horisontellt. Sidorna sammanfogades till rullar med skriften inåt och dessa var skrymmande och svårhanterliga. Materialet var skört och fuktkänsligt, varför papyrushandskrifter i andra klimat än det torra och varma kring Medelhavet med tiden mörknade och slutligen förstördes. Det var till förfång för arkivalier och mer än en historiker har beklagat förlusten av värdefulla källskrifter skrivna på papyrus. Tilläggas bör, att papyrus som är ett vegetabiliskt material, även var omtyckt föda för olika insekter, vilket bidrog till att bladen åts upp.

Bokrullarna var skrymmande att förvara, otympliga att hantera och mycket dyrbara. Det var få människor som hade råd med dem. Det behövdes något bättre. Vem som kom på att uppfinna det vi kallar ”bok med sidor” vet vi inte, men däremot var det skedde. Det var de praktiska romarna, som till vardags använde rektangulära skrivtavlor av trä med en fördjupning överdragen med vax. I denna mjuka yta kunde man skriva med hjälp av en vass pinne, en stylus. Denna hade i den andra ändan en spatel med vilken man kunde släta ut ytan så att den kunde användas igen. Man kom på att förse dessa tavlor med ringar eller läderband så att de kunde sammanfogas till ett slags bok, som kallades codex. Därifrån var steget inte långt att ersätta trätavlan med böjbara blad av papyrus eller pergament. Romarna kom på att sy ihop bladen till en regelrätt anteckningsbok. Senare försåg man dessa blad med pärmar av trä.

Den förste som intresserade sig för kodexarnas tillkomst var satirikern Martialis (cirka 40–104 e. Kr), född i Hispanien (Iberiska halvön). Hans bok Apophoreta var en övning i poesi tillämpad på vardagslivets nödvändigheter. Han lovprisar den praktiska kodexen, som man kan bära med sig så att man kunde ha ”hela Livius eller Cicero i fickan”. Boken spreds också genom de första kristna missionärerna, som under sina resor kunde medföra skrifterna i hanterlig form. Jag kan inte annat än rekommendera alla bibliofiler att anskaffa denna bok!

Sven Heilo