Tankar inför biskopssynoden
Foto: Vatican News
Påve Franciskus har upprepade gånger betonat att synoden inte är ett parlament. Det betyder sannolikt att frågor om vigningens sakrament, välsignelseakter för samkönade par, den mänskliga sexualitetens moral och till exempel embryoforskning inte tas upp. Om kyrkan inte är ett parlament, vad är hon då? Vad kan vi vänta oss och vad ska vi inte vänta oss? Vilka synpunkter kan vi ha på gemenskapen i kyrkan och närmare bestämt i församlingarna? Synoden kommer förmodligen att handla om kyrkan själv och hennes framtida organisation och om auktoriteten. Den kommer inte att fokusera på sakramentsfrågorna, läran och moralen, har synodens generalsekreterare, kardinal Mario Grech, sagt.
Kyrkan är egentligen allt som har med livet att göra. Förr brukade man säga att man levde i kyrkan ”från vaggan till graven”. Livets hela mening var kyrkan. Det tycker jag är vad man måste återupptäcka. Kyrkan är fortfarande som Noas ark i världen, hon är templet där vi får tacka Gud och tillbe Gud.
Men vad förmedlar hon egentligen och hur uppstår hennes vittnesbörd? Som svar på det intresserar jag mig för min del för vad man i kyrkan menar med ”formation”. Det skulle, hoppas jag, vara ett tema för många treminutersinlägg under synoden i Paulus VI-aulan.
Här kan man hämta många bilder från Bibeln och evangelierna. ”Jag är vinstocken, ni är grenarna”, säger vår Herre (Joh 15:5). Den första – och viktigaste – formationen är alltså att som personer och som församlingar växa ut på den gemensamma stammen, Kristus, och bära frukt genom kraften och livet som strömmar genom stammen. Kristus bygger upp sin kyrka genom kärleken och grenarna – vi de troende döpta – kan bara formas av Hans kärlek som alltid bär frukt. Något annat utifrån kan inte bära den verkliga frukten.
Därför säger aposteln: ”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap med Anden, lev då i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag” (Fil 2:1,2). Denna enighet i tankarna och gärningarna är hela tiden målet för dem som lever i ordensgemenskap som kyrkan godkänt och välsignat. Det är identitetsskapande.
Vi kan upptäcka olikheterna mellan lekmännens individuella formation och ordensgemenskapernas gemenskapsformation. I det första fallet väljer lekmannen själv sin formation och lever efter den i olika former av fromhet. I det andra fallet viger sig den troende till ett utformat regelverk eller ett livsprogram kring en grundares inspiration och trohet mot en av kyrkan godkänd levnadsregel. De personliga nådegåvorna bidrar till en annan sorts överlåtelse i vilken Kristi kärlek tar ny ”form”.
Det finns också en annan betydande skillnad mellan prästerskapet, ordensfolket och lekmännen och det gäller egendom och inkomster. För det klerikala ståndet gäller att biskopen som stiftsledare och församlingsmedlemmar svarar för prästerskapets uppehälle och kostnader i tjänsten. Stiften och ordnarna ansvarar för prästers och ordenspersoners vardagsbehov också som emeriti. Inte alla katolska stift har kyrkoskattsinkomst genom staten, som i Sverige. Ständiga diakoner har på sätt och vis en viss mellanställning eftersom de haft lön för sina civila tjänster och har pensionsavtal. Vissa ständiga diakoner kan vara församlingsanställda och då är deras tid som emeriti jämställd med prästerskapet. Men det ständiga diakonatets införande under Andra Vatikankonciliet hade en annan betydelse, att vara tecken på tjänande både i kyrkan och i de sociala strukturerna.
Om synoden kommer att handla om ”kyrkoläran”, snarare än om sakramenten och läran, kanske det är en sådan ”struktur” med lekmännen som arbetas fram och får godkännande, kanske till och med av påven? Vi får se. Gud är den som gör allting nytt! Det är vår inspiration!
Det är i ett sådant viktigt vägskäl för kyrkan som ”formationen” blir en avgörande fråga. Den individuella, personligt präglade ”formationen” är i princip hela tiden en fritt vald formation som inte är i detalj gemensam med någon annan. Ordenspersonerna däremot, de gudsvigda, har en gemensam formation som förmedlar ett gemensamt värde och som är mer självuppoffrande än den individuellt valda formationen. Då är det också viktigt att de bär ordensdräkter synligt. Det är ett tecken på vigning. Det blir avgörande för församlingarnas vittnesbörd och framtid. De gudsvigda överlåter hela livet, lekmännen sin fritid. Det är en stor skillnad. Det gäller inte minst ”myndighetsutövandet” i det vardagliga kyrkolivet. Jag hoppas att frågan om ”myndighetsutövandet” inte blir en polariserande fråga. Det skulle skada själva synodens idé.
Diakon Göran Fäldt
