Nej, man kan inte upphäva den eviga lagen!

Foto: Wikimedia Commons

En form a dualism tycker jag mig se i repliken på min debattartikel Kan man upphäva den eviga lagen? Om jag nu menar att det finns en lag i skapelsen som är ”evig” måste jag ju också, med stöd av trosläran och katekesen, mena att den inte kan upphävas eller omvandlas till något annat. Därmed har jag inte sagt, eller menat det underförstått, att vi som människor är predestinerade i vårt personliga liv.

Repliken säger, utifrån en vetenskaplig skolning, att mitt påstående egentligen saknar bärande innehåll. Det kan jag tyvärr inte uppfatta som ett vetenskapligt påstående utan som en subjektiv värdering som författaren har all rätt till.

Enligt Peter Marinkos påstående pågår det en ständig kamp i naturen. Det är då naturkrafterna själva som tänjs och kanske besegras i kampen mot till exempel klimatförändringarna och det sexuella urvalet som också dras in i en ”oupphörlig kamp i naturen”. Krafterna står mot varandra och ingen av dem är starkare eller svagare, enligt dualismen. Ur motsättningarna kommer utvecklingen, kanske också Darwins evolutionslära.

I ett sådant perspektiv av pågående kraftmätningar skulle det vara svårt att se det jag med Katekesens ord, framhåller som trovärdigt: ”Skapelsens skönhet återspeglar Skaparens oändliga godhet och att den bör framkalla vördnad från människans sida och leda till att hon underordnar Gud sitt förnuft och sin vilja”.

Trots oroande geopolitiska kriser och globala klimatförändringar som vi lever med idag, uppfattar jag ändå just ”skönheten och Skaparens oändliga godhet” i det jag observerar runt omkring mig och lever med dagligen. För mig är en strof ur vesperbönen under den här tiden fram till fastan en ständig källa till förtröstan på Guds försyn:

Du talade och allt blev till

efter en evig skaparplan.

Du skapade oss till din bild

din egen ande blev vårt liv.

Katolsk tro har alltid förstått naturlagen som uppenbarad genom Guds inkarnation i Jesus Kristus. Vi tillmäter människan förmåga att göra observationer ur vilka ett yttersta syfte eller målinställning kan bli begripligt för människans förstånd. De exakta naturvetenskaperna ”studerar” naturlagen, som många avvisar, med viss skärpa, eftersom den skulle relativisera naturvetenskaperna.

Vårt förstånd säger oss, vågar jag påstå, att vi inte själva som människor kan vara upphov till denna mångfald av materia och liv som vi ser omkring oss utan att allt redan finns och är givet. Som katolsk kristen tror jag att Gud, och ingen annan, är källan till både det materiella och det levande. Den lagen – synlig i naturen – har inte vi skapat. Vi använder den men härskar inte över den. Därför är det omöjlig för oss att ”upphäva” den. Sanningen förblir sanningen. Naturens lag är samtidigt ”flexibel” och självreparerande, som stamceller är, som inte är självskapande. Regelbundenheten och fortplantningen av allt som lever och finns till möjliggör för mitt förnuft att i skapelsen se en lag och en sanning som inte kan upphävas av mitt eget, eller andras förnuft, enskilt eller med andra.

Man kan inte lösa det omöjliga vetenskapligt, har astrofysikern Philip Morrison sagt. Han var med i the Manhattan Project som framställde atombomben med Oppenheimer. Vad han såg i Hiroshima och Nagasaki 1945 och förstod som vetenskapsman, fick honom att för alltid bekämpa all framställan av kärnvapen. Hans samvete sade ’nej’ till det han var anställd för.

Hur naturlagen blir synlig i den materiella världen kan beskrivas men inte ha anspråk på att vara vetenskapligt helt verifierbar. Våra kunskaper om naturen är i bästa fall indikationer på något som ännu inte är klarlagt. Om vi nu ändå tror att det i naturen finns en sammanhållande kraft och ett yttersta syfte med allt som finns till, kan vi vörda båda som uttryck för Guds allmakt och skönhet.

Peter Marinko hör påven Franciskus säga att ”vår värld är nära sammanbrott och en kommande brytpunkt”. Det som tyder på klassisk dualism i Marinkos citat är att han kallar påvens analys ”ett förtvivlat rop”. Jag tror inte påven Franciskus är ”förtvivlad” över utvecklingen, utan att han hela tiden har hoppet levande och tror på människans förmåga till goda val. Då är påven inte dualist i sin omvärldssyn utan kristen. Naturlagen är evig i den meningen att den är Guds. Den fyller oss med tacksamhet och hopp även i de svåraste tider. Den kan varken upphävas eller förändras.

Diakon Göran Fäldt