Francesca Romana (9 mars)

Heliga Francesca Romana ligger begravd i kyrkan som bär hennes namn, intill ruinerna av Forum Romanum i Rom. Hon är bland annat skyddshelgon för bilförare eftersom legenden berättar att hennes skyddshelgon alltid lyste upp vägen framför henne när hon var på vandring.

Omständigheter i livet kan ibland sätta käppar i hjulet för vad man innerst inne längtar efter, men med vänners hjälp kan det också vara möjligt att hitta andra vägar till att nå samma mål. Det visade en ung flicka i Rom som vill ge sitt liv helt och hållet till Gud.

Francesca Bussa de’ Leoni (1384–1440) kom från en rik men from romersk familj. Hon växte upp under den demoraliserande påveschismen, då påvar och motpåvar bekämpade varandra. Ordningen återställdes vid konciliet i Konstanz 1417, som lyckades ersätta alla tävlande med en ny kandidat, påven Martin V. Francesca ville redan som barn bli nunna men övertalades att foga sig under fadern, som fick henne bortgift när hon var 13 år – enligt tidens sed. I sorgen över att inte kunna leva så hängivet som hon önskade tröstades hon av sin svägerska ­Vanozza, som själv hade längtat efter ett radikalt kristet liv.

De unga kvinnorna bestämde sig för att tillsammans göra allt för att dela med sig åt nödlidande, avstå onödig lyx och bevara hjärtat hos Gud i alla lägen. Snart såg man de två ge vård åt sjuka och dela ut allmosor. Deras män, som alltså var bröder, älskade sina hustrur av hjärtat och stödde verksamheten mot sina föräldrars vilja. Francesca födde sex barn och älskades av alla. Hon var den dagliga ledaren av palatsets alla verksamheter och behandlade tjänstefolkets som familjemedlemmar. Det sägs att hon och hennes man aldrig bråkade med varandra under sitt fyrtioåriga äktenskap.

Krig, pest och hungersnöd i samband med de osaliga tvisterna om den rätte påven slog hårt mot Rom. Francesca insisterade på att vem som helst som kom till familjens palats och bad om hjälp skulle få det, vilket ledde till konflikt med svärfadern. Hennes man fick under striderna i staden ta emot knivhugg, men hon lyckades rädda hans liv.

I en trängd situation tvingades hon lämna ifrån sig ett av sina barn som gisslan till fienderna, men hon gick genast till kyrkan och föll på knän framför en Mariastaty. En officer som skulle rida iväg med barnet lyckades då inte få sin häst att lyda, och inte heller hästen han bytte till, och så lämnade man förskräckt tillbaka barnet till dess mor. Francesca öppnade ett sjukhus i familjens palats. Människor började bli mirakulöst friska i kontakt med henne (omkring sextio fall är rapporterade i helgonprocessen). Själv tillskrev hon miraklen sin skyddsängel, vars närvaro hon hade en mycket tydlig känsla av.

När freden återställts genom påven Martin V:s tillträde var Francesca redan en känd och aktad person i Rom. Människor sökte henne för råd och hjälp. Hennes man gav henne rätten att avstå från samlivet och ägna sig helt åt uppbyggnaden av en ordensgemenskap för kvinnor, som skulle verka i hennes anda. När maken dog anslöt hon sig till gemenskapen, som hon snabbt blev ledare för – mot sin vilja.

Francescas andliga liv var fyllt av extatiska visioner. Vid 55 års ålder bestämde hon sig för att hälsa på en sjuk släkting fast hon själv mådde dåligt. På vägen hem blev hon sämre och en vecka senare dog hon. Hennes sista ord var: ”Ängeln har avslutad sitt arbete, han ger mig tecken att följa honom”. Hennes kropp vilar i dag i en glaskista i kyrkan som fick hennes namn, Santa Francesca Romana, vid Via dei Fori Imperiali, intill Forum Romanums ruiner. Helgonet Francesca – moder, maka, nunna – är en mångsidig förebild. Många gifter sig i hennes kyrka.

Kyrkans bön på denna dag:

Herre, vår Gud, du gjorde den heliga Francesca till ett föredöme för såväl äktenskap som klosterliv. Låt oss nu tjäna dig utan att tröttna, så att vi ser och följer dig i alla livets skiften.

(Katolska liturgiska nämnden)