Jesu liknelser

Erik Aurelius; Artos, 2023

Med lång erfarenhet som bibelforskare och predikant ger oss Erik Aurelius inträngande och pregnanta utläggningar av nästan alla Jesu liknelser i evangelierna. Som tidigare teologiprofessor i Göttingen drar han sig inte för att kritiskt diskutera liknelsernas tillkomsthistoria och omtolkningar, men Aurelius är också pensionerad biskop i Svenska kyrkan, och tyngdpunkten läggs på frågan: Vad vill Jesus säga dig och mig med de här berättelserna?

Aurelius står i den gedigna själavårdande predikotradition som jag för egen del förknippar med svenskkyrkliga 1900-talsgiganter som Olov Hartman och Bo Giertz. I fokus står den enskilda människans relation till Gud och till andra människor. Som den frimodige lutheran han är återkommer Aurelius flera gånger till att grunden för en människas gudsrelation är att Gud förklarar henne frikänd utan egna förtjänster. Det är ett tema som han bland annat finner uttryckt i liknelserna om skatten och pärlan, fåret och myntet, farisén och tullindrivaren. Även en katolik kan instämma i att vårt totala beroende av Guds nåd är en sanning som ofta framhålls i liknelserna.

Bland många insiktsfulla tolkningar som Aurelius delar med sig av får jag här nöja mig med att nämna hans utläggning av liknelsen om nätet i sjön (Matt 13:47–50). Den exegetiska analysen av relationen mellan denna liknelse och den om ogräset bland vetet i samma kapitel av Matteusevangeliet är övertygande. Lika övertygande är Aurelius reflektioner kring varför vi människor har så lätt att sortera, bedöma och döma varandra – och oss själva – så som man gör med den infångade fisken i Jesu liknelse. Och hans slutpoäng är värd att ta till sig: ”Det är över huvud taget inte meningen att vi ska sortera. Vi är på väg mot sortering, och det är ett evangelium, en lättnad: att människors ord om oss inte är sista ordet” (s. 82).

Tobias Hägerland