Joséphine: Avlägsen i tid  – men nära mig

Prinsessan Christina fru Magnuson, i samarbete med Carl Otto Werkelid; Bonnier Fakta, 2023

Boken om drottning Josefina, eller Joséphine som hon själv kallade sig och som också är det namn hon bär i boken, är det tredje samarbetet mellan prinsessan Christina och Carl Otto Werkelid. 2016 utgavs Dagar på Drottningholm och fyra år senare Hon kallades Daisy – att finna en farmor. Utgivningen av boken om drottning Josefina sammanföll med tvåhundraårsminnet av Joséphines ankomst till Sverige 1823 och hennes giftermål med kronprins Oscar, sedermera kung Oscar I.

Berättarrösten är genomgående prinsessan Christinas, men man anar att det i bakgrunden finns en dialogpartner som ställer frågor och nickar instämmande. Tonen är resonerande, uppgifter från olika källor kommenteras och bedöms källkritiskt och jämförs inte sällan med prinsessan Christinas egna minnen av platser, konstföremål och hovkultur. Den bild som tecknas av Joséphine blir härigenom både djup och rik på detaljer. Ett generöst urval av illustrationer bidrar även rent bokstavligt till bildbyggandet. Åtskilliga kommer från drottningens egen familj; dottern Eugénie var driven tecknare och sonen Carl entusiastisk fotograf.

Boken är kronologiskt uppbyggd. I tio kapitel framställs Joséphines liv, alltifrån den uppenbarligen mycket lyckliga uppväxten i Milano och München, via det storslagna mottagandet i det nya hemlandet, den komplicerade tillvaron som fembarnsmor och bedragen maka, tiden som socialt engagerad drottning och slutligen de sista, litet dystrare, åren som änkedrottning. Det finns också några teman som löper genom hela boken. Ett handlar om hennes katolska tro; hur den både respekterades och ifrågasattes och hur den tog sig uttryck i hennes privata och offentliga liv. Ett par andra beskriver hennes personliga engagemang för människor i marginalen, och hur hon bidrog till att knyta det svenska hovet till de europeiska kungahusen. Joséphine tog sin roll som drottning på största allvar.

Berättandet är fyllt med en inlevelse som ibland för tankarna till den metod som Ignatius av Loyola beskrivit i sina Andliga övningar, att för sitt inre bygga upp en scen kring huvudpersonen och med alla sinnen öppna lära känna henne som person och sätta sig in i det hon upplever. Jag vet inte om författarna har närmat sig Joséphine på detta sätt, men resultatet känns både levande och autentiskt.

Att samarbetet de två medförfattarna emellan är mycket välfungerande framgår av boken, och framgick också tydligt under en bokpresentation sent i höstas i S:ta Eugenia församling i Stockholm. Prinsessan inledde då med att beskriva sin relation till Joséphine. ”Jag är ingen historiker, utan ett barnbarns barnbarns barn”. Werkelid fyllde i, att även om tidsavståndet kan synas stort, så innebär en uppväxt i samma salar och gemak som Joséphine tidigare levt och verkat i samt en inskolning i hovprotokollets traditioner, att man ingår i en gemenskap som överbryggar generationsgränserna. Det dubbla perspektivet – avlägsen, men samtidigt nära – lyfts också fram i bokens underrubrik och genomsyrar hela texten.

Hans-Martin Riben