Kejsar Konstantin och konciliet i Nicaea – ett krönikespel

Dorothy L. Sayers; översättning: Margareta Murray-Nyman; Artos, 2023

Det är snart 1 700 år sedan kyrkomötet i Nicaea år 325, det första av de sju ekumeniska koncilierna, sammankallat av den förste kristne kejsaren, Konstantin den store (272–337). Kristusbekännelsen som slogs fast vid Nicaea ledde sedermera till den nicenska trosbekännelsen, som fortfarande läses i mässan. Men trots konciliets betydelse vet vi förvånansvärt lite om det. Det finns en bekännelse och några beslut (som kan läsas i Svenskt patristiskt bibliotek 1, Artos 1998), men så mycket mer är inte bevarat.

Från andra stora koncilier finns det faktiskt mer eller mindre ordagranna notater, men inte så ifrån Nicaea. För att förstå konciliet måste vi leva oss in i det. Och det är precis vad deckardrottningen ­Dorothy L. Sayers gjorde i början av 1950-talet när hon skrev detta krönikespel. Det framfördes i Colchester, en engelsk stad som bär på traditionen att kejsarmodern Helena egentligen var en brittisk drottning (vilket hon inte var), men spelet föll snart i glömska. Det börjar med att Helena får återse sin son strax innan han kröns till kejsare i York 306 och följer sedan kejsarens liv ända till hans dop – och död. En höjdpunkt i framställningen är konciliet i Nicaea. Det är ett levande och roligt spel, som bygger på Sayers framställningsförmåga och goda kännedom av källorna. Vem hade exempelvis trott att heretikern Arius kallade den store Athanasios av Alexandria för ”lilleputt”?

Det är verkligen roligt att Margareta Murray-Nyman har givit sig i kast med att översätta Sayers verk till svenska på Artos förlag. Boken inleds dessutom med förord av kardinal Anders Arborelius OCD, Sten Hidal och Gösta Hallonsten. Nu är bara frågan när någon ska våga uppföra spelet i Sverige. I väntan på det finns denna fina översättning som inspiration.

Andreas Westergren