Grinden i Dachau – sex essäer om det tidlösa hatet mot judarna

Björn Wiman; Fri tanke, 2024

Antisemitismen triumferar. Alla märker den inte, men våra judiska grannar och vänner gör det. Demonstrationer mot Israel, men också mot judar i allmänhet, är vanliga, och kritiken mot Israel, som må vara legitim, glider ofta över i antijudisk affekt.

Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, visar i sex essäer på paralleller mellan det historiska judehatet och rasism, och aktuella fenomen och tendenser i vår tid, inte minst i Sverige. ”De moderna varianterna av judehatets konspirationsteorier sprids av aggressiva influencers på Tiktok, medan ett parti som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister har vunnit politiskt inflytande över regeringsmakten i Sverige”, skriver han.

En faktor som Wiman särskilt ser som viktig är kulturen. Konst och musik dikterades av de tyska nazisterna, det som var entartet förintades och ersattes av germansk kitsch, ungefär som i Sovjetunionen. ”Mönstret går igen i vår tid. Nu liksom då har kulturlivet en avgörande betydelse när den liberala demokratins principer hotas.”

Wiman pekar på ett egendomligt fenomen kring Europas ”upparbetning” av Förintelsen. Det som skedde mot judarna har varit och är ett skamligt minne. Han citerar Marceline Loridan-Ivens, judisk polsk-fransk regissör och skådespelare om det västerländska judehatet: ”De kommer aldrig att kunna förlåta oss för det onda de har gjort oss”.

Det är svårt att bekämpa antijudaismen i dess ständigt nya former. Medierna är fyllda av påståenden, kampanjer, hat och förnedring. Vi behöver upptäcka, uppleva och uppskatta judiskt liv och judisk kultur i Sverige idag. Förintelsen måste ihågkommas, men ”kampen mot antisemitism måste lika mycket vara en kamp för upprätthållandet av en rik och fri judisk kultur i Sverige.” Wiman ringer i en varningsklocka.

Kaj Engelhart