Skäl till vaksamhet för trossamfunden

Inget är bestämt än, men ambitionen är tydlig. Regeringen har föreslagit att Myndigheten för statligt stöd till trossamfunden (SST), som ansvarar för hantering av statliga bidrag till alla trossamfund utom Svenska kyrkan, slås ihop med den långt större Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) januari 2026. Från SST är responsen negativ – på goda grunder. Det handlar inte om byråkrater som värnar om sitt eget; SST befarar att kunskapen om trossamfunden ska gå förlorad. ”Hanteringen av bidrag till trossamfund kräver stor kunskap om trossamfunden och religionsfrihet för att kunna göra de avvägningar som krävs för en korrekt bedömning”, står i deras remissvar. Inte heller trossamfunden är positiva till förslaget; att inordnas i en annan myndighet uppfattas som en generell nedprioritering av trossamfundsfrågor, och SST befarar även att institutionssjälavård och krisberedskap kommer att bli lidande.

Planerna är en signal om att regeringen nedvärderar dessa frågor, trots försäkran om att man ”prioriterar relationen med trossamfunden”. Dessutom har ordet ”kulturkrock” sällan känts mer korrekt. Bland MUCF:s publikationer återfinns till exempel Öppna skolan! (2019), om HBTQ, normer och inkludering, riktat till skolpersonal. Där fastställs att ”det finns fler än två kön och alla människor kan eller vill inte välja ett av två kön” och att ”uppdraget [som lärare] inte är att göra vårdnadshavarna nöjda”, i händelse av att någon förälder skulle ifrågasätta denna ideologi. Vidare: Om läraren uttrycker sig normativt till elever ska vederbörande ”be om ursäkt och göra om”, och om läraren i sin undervisning bara använder exempel med heterosexuella relationer ”skapas en skolmiljö där det accepteras att trakassera och kränka hbtq-personer”. Detta från den myndighet som alltså snart kan komma att bedöma bidragen till trossamfund.

Denna kulturkrock är inte det enda som riskerar att påverka statens bidrag till trossamfunden. Även regeringens förslag gällande ett nytt demokrativillkor för stöd till trossamfund kommer att spela en avgörande roll. Samtidigt som man föreslår att trossamfundsfrågorna ska ingå i övriga civilsamhällesfrågor, vill regeringen nämligen att nu gällande lag om stöd till trossamfund upphävs och att stödet i stället, liksom annat stöd till civilsamhället, underställs ett nytt demokrativillkor från och med nästa år.

Den förra regeringens förslag på nytt demokrativillkor röstades med rätta ner; det innehöll bland annat skrivelser om att samfund kunde förlora bidrag utifrån enskilda representanters uttalande. I det nya förslaget föreslås samfund med kopplingar till extremism eller våldsbejakande verksamhet bli av med sitt stöd, samt att stöd ska kunna dras in för trossamfund och organisationer som propagerar för alternativ rättskipning eller mot fria val. Gott så. Men bidrag kommer också att kunna dras in för organisationer och trossamfund med företrädare, eller internationella företrädare med påverkan på svenska förhållanden, som hyser åsikter ”i strid med samhällets grundläggande värderingar”.

Här börjar en varningsklocka ringa. Propositionens definitioner är på många ställen tämligen luddiga. Det är inte utan anledning att Stockholms katolska stift i tidigare remissvar om demokrativillkor framhållit att det måste finnas utrymme i samhället för att alla ska få framföra olika uppfattningar i etiska frågor ­offentligt.

Det Stockholms katolska stift får i statliga bidrag är en bråkdel av dess totala inkomst, som till allra största del består av kyrkoavgifter. Men med ett nytt demokrativillkor och med en bidragsansvarig myndighet som idémässigt står tämligen långt ifrån många av trossamfunden, kan det vara dags för dessa att börja förbereda sig på att bli utan statligt stöd. Det kan ske snabbare än vi tror.

Helena D’Arcy
chefredaktör