Att öva sig med Ignatius av Loyola

Dominik Terstriep S.J.; Artos, 2023

Den andliga litteraturen och specifikt den ignatianska litteraturen på svenska har verkligen berikats i och med pater Dominik Terstrieps nya bok. Boken, som är ett resultat av författarens utbyte av tankar med en vän och medbroder, vänder sig till en bred läsekrets: dem som inte är bekanta med Ignatius andliga övningar, dem som redan är förtrogna med dem och som vill fördjupa sin förståelse, och dem som ger de andliga övningarna.

I sitt förord skriver författaren att den som vill ha förändring i sitt liv behöver öva sig; det gäller språk och idrott men också i det andliga livet. Ytterst skulle man kunna säga att det att öva sig handlar om att acceptera att vi skall dö. Det finns en intressant liknelse: att öva sig med de andliga övningarna är som att öva sig att gå på lina. För att utöva sin konst måste lindansaren ha ett antal färdigheter: kunskap om målet, vilja, beslutsamhet, uthållighet, tålamod, känsla för passande hastighet, och mena att målet är mödan värt. Lindansaren har en stav som han håller balansen med och tillsammans med linan bildar staven ett kors. Det kors som bärs av den som följer den korsfästes fotspår är en väg mot målet. Kring lindansaren finns folk som ser på och kanske cirkusdirektören som följer lindansaren och som eventuellt ger lindansaren förmaningar.

Pater Dominik leder läsaren på ett mycket behagligt sätt igenom bokens olika kapitel. Han börjar med förutsättningarna för att göra de andliga övningarna. Hur Ignatius försöker att gå asketens väg men finner att det inte är hans väg. Han inser att kroppen är något positivt och ett redskap för att tjäna Gud. Detta i samverkan med vår Herre. De andliga övningarna definierar han som att ”söka och finna den gudomliga viljan med det egna livets inriktning mot själens frälsning”. En annan förutsättning är att kunna dra sig undan i tystnad och avskildhet, för att ”närma sig och komma till Herren och Skaparen”. På samma sätt som profeten Elia kunde erfara Guds närvaro och förnimma hans ord i den stilla susningen.

Författaren leder läsaren in i de stora existentiella frågorna, som ytterst handlar om längtan att vara älskad för den vi är och inte för våra prestationer. Slutsatsen är: ”Jag älskas alltså finns jag”. Den nåden kan egentligen bara besvaras av människan med tacksamhet och att lovprisa och därmed vörda Gud. Med insikten förs den bedjande närmare Gud utan att vara rädd för att överlåta sig till Herren, så att Gud kan fullborda det verk som han har påbörjat i oss. Det förutsätter att den som gör de andliga övningarna låter sig förvandlas av Gud.

På vandringen genom livet och i reflektionen över vad Gud vill med oss, inställer sig frågan vem Gud är. Självklart får vi lära känna honom genom evangeliernas Kristus, som kallar lärjungarna och oss till en öde trakt för att vi ska umgås och lära känna varandra som vänner. Ödetrakten finns i bönen. Författaren ledsagar oss även när tvivlet infinner sig och ägnar ett kapitel åt omvändelse. Intressant är att han tar upp en tanke från jesuiten Louis Lallemant (död 1635) om den dubbla omvändelsen. Den första som handlar om tron och dopet, och den andra om kärleken till Gud och viljan att följa Kristus och göra det som är påbjudet och än mer. Det senare är en mogen kärlek till Kristus. De andliga övningarna slutar inte här; de är inriktade mot livet. Den som har fått något värdefullt vill också dela med sig.

De två sista kapitlen handlar om livet i kyrkan i vardagen och ger även råd om det rätta förhållningsättet till kyrkan. Det är speciellt värt att lyfta fram det positiva som finns i kyrkan som bikten, eukaristin, kloster- och äktenskapslöften, helgon, asketiska övningar, så att människor kan få hjälp att finna Gud och växa samman med honom.

När man gör de andliga övningarna kommer man ofta till insikter om det egna livet och hur det kan berikas, till Herrens ära. Pater Dominik Terstriep ger råd om hur de skall implementeras. Han ger en kort introduktion till examenbönen, eller reflektion över dagen, den bön som Ignatius av Loyola ansåg vara den viktigaste bönen för att utvecklas i det andliga livet. Boken inspirerar och berikar bönen, och är verkligen den inspirationskälla den utlovar sig att vara.

diakon Daniel Pauchard