De avvisade – om judarna som Sverige skickade mot döden

Christoph Andersson; Norstedts, 2024

I dessa dagar, när antisemitismen åter breder ut sig i Sverige, är detta en mycket angelägen bok. Den är ett memento för oss alla och har redan på ett förtjänstfullt sätt recenserats i de större dagstidningarna. Det är uppskakande att läsa de många exemplen på den känslokyla, likgiltighet, och i vissa fall förakt, som svenska tjänstemän på alla nivåer bemötte dessa människor, vars enda förhoppning var att undgå Förintelsen.

Christoph Andersson har genomfört en exempellös dammsugning av arkiv, i såväl Sverige som utomlands, och spårat upp trehundrasju offer för Sveriges vägran att ta emot dem när de sökte skydd. Syftet var att i detalj undersöka hur svenska myndigheter mellan 1937 och 1942 behandlade hjälpsökande tyska och österrikiska judar. Arbetet var omfattande, varför författaren, som är lärare i journalistik vid Södertörns högskola, tog hjälp av sina studenter för att gå igenom arkiven.

Den nya utlänningslagen, som 1937 antogs av riksdagens båda kamrar, var avsedd att vara en liberalisering jämfört med den tidigare. Den var tänkt att underlätta för socialdemokrater och andra som ville söka skydd i Sverige för att undkomma politisk förföljelse. Lagen avsåg uteslutande möjligheten att erbjuda politisk asyl, inte att erbjuda grupper en fristad enkom för att dessa kände sig förfördelade eller diskriminerade. Till denna grupp räknade man tyska judar, med undantag för dem som var politiskt aktiva socialdemokrater.

En överlevande judinna, som Christoph Andersson intervjuade i Berlin, sade då med hänvisning till dagens antisemitism: Christoph, alles kommt zurück, nur aber anders, ”Allt kommer igen, men annorlunda”.

Sven Heilo