Anden sätter oss i rörelse

Som kristna är vi alltid på väg, alltid i rörelse. Frälsningens gåva innebär att vi befrias, renas och helgas för att vi ”skulle göras delaktiga i Ordets gudomliga liv” (­Kyrillos av Alexandria). Mer och mer får vi lämna den gamla människan bakom oss. Vi får inte förbli stående och fastna i syndens och själviskhetens nät; vi är på väg till den fulla verkligheten, där Gud skall bli allt i alla. Redan här på jorden, där vi lever som pilgrimer, har vi fått erfara något av Guds helighet som kan drabba oss med full kraft. Men ofta är det mer som längtan och hopp eller som en insikt i att Gud verkligen befriar oss steg för steg från vår egen självtillräcklighet.

Det är den helige Andes stora uppgift att se till att vi alla är i rörelse framåt mot fullheten, heligheten, härligheten. Anden vill väcka oss och ruska om oss för att sätta oss i rörelse på helgelsens väg. Tycker vi att vi redan är nog fromma och goda är det ett säkert tecken på att vi har stannat av i vår andliga växt och är på god – eller snarare dålig – väg att bli andligt högmodiga. Ständigt på nytt vill Anden drabba oss med all sin kraft, ibland som en stormvind, ibland som en sakta susning och mild bris.

Att lära sig att känna igen Andens sätt att arbeta inom oss och i hela kyrkan är något av det viktigaste i vårt liv. Samtidigt måste vi vara medvetna om att det finns ett inbyggt motstånd mot Andens rörelse inom oss genom ursynden som har fastnat på oss. Den onde är inte sen att utnyttja detta. Det är så lätt att fastna i oss själva och i våra egna uppfattningar, och tro att vi alltid har rätt och andra har fel. Som biskop undrar jag ibland hur folk utan att blinka kan fastna i petitesser och bråka om småsaker. Den onde firar många triumfer bland oss kristna, som spiller tid och kraft på dumheter. Jag anklagar ingen, men vi borde vara mer angelägna att lyssna på Andens röst än på oss själva.

När vi talar om andliga rörelser i kyrkan är det utifrån vår övertygelse att den helige Ande alltid lever och verkar i kyrkan och sätter henne i rörelse mot den fulla heligheten. Visserligen har hon redan fått del av den, men vi ser den endast i all dess skönhet i den alltid rena jungfru Maria, kyrkans urbild. I henne ser vi hur Jesu egen helighet blir till fullo återspeglad. Vi är alla kallade att mer och mer få del av denna helighet. Därför väcker Anden ständigt människor att sträva efter detta. Genom tiderna har många andliga rörelser, ordnar, spiritualiteter och vägar utkristalliserat sig som hjälper människor på vägen till helighet. Alla döpta är kallade till helighet. Andra Vatikankonciliet har påmint oss som lever i denna sekulariserade tid om detta. Kyrkan – och var och en av oss som är hennes barn – kan bara förbli levande och fruktbar, om vi tar till oss detta. Alla andliga rörelser är till för att kyrkan skall skina i all sin skönhet som Kristi heliga brud. Vi är alla inbjudna att gå helgelsens väg och låta oss sättas i rörelse av Anden, oavsett om vi tillhör en viss andlig rörelse eller ej. Genom vårt dop tillhör vi alla detta heliga pilgrimsfolk som Anden driver fram på vägen mot den fulla härligheten och heligheten. Vi får inte bli stående – eller bekvämt sittande i vår fåtölj – och njuta av vår egen förmenta godhet. Vi måste löpa vidare och sträcka oss mot målet. Anden kan väcka oss, ruska om oss och få oss att förstå att vi måste gå ut ur den gamla människan och lämna vårt självcentrerade liv bakom oss. Kosta vad det kosta vill.

Anden ger oss denna heliga oro och otålighet som får oss att sträva vidare på helighetens väg. Vi får aldrig intala oss att det är nog, att vi är framme. En av de största frestelserna är att vi tror oss vara bättre än de vanliga, medelmåttiga kristna som i våra ögon inte har denna längtan efter helighet. Den onde vilar aldrig på hanen. Han är specialist på att få de goda och fromma att falla i det andliga högmodets försåtliga fälla och se ner på andra. Var och en av oss behöver på sitt sätt och utifrån sin egen situation Andens hjälp, som sätter oss i rörelse och befriar oss från alla illusioner om vår egen förträfflighet eller ovärdighet. Jesus har kommit för oss alla. Anden vill göra stora ting med oss alla.

Kom, helige Ande till var och en av oss. Hjälp oss att se bjälken i vårt eget öga och inte bry oss så mycket om de andras fel och svagheter. Kom med din stormvind! Kom med din sakta susning! Hjälp oss att ta emot dig så som du kommer till oss och inte så som vi vill att du skall komma!

+Anders Arborelius OCD