Kriget mot Väst – att bemästra en tid av oförnuft

Douglas Murray; Nopolar Publishing, 2023

När den brittiske journalisten och författaren Douglas Murray för några år sedan publicerade The Strange Death of Europe om migration, islam, demografi och europeisk identitet så väckte boken – och Murrays tes att Europa är på väg mot en sorts självdestruktion – enorm uppmärksamhet och kontrovers. Murrays nya bok torde ge samma resultat. I Kriget mot Väst redovisar Murray en palett av problem och yttre och inre hot som han menar underminerar det västerländska samhället. Det rör spridandet av och det växande inflytandet för så kallad kritisk rasteori. Det rör hotet från Kina i dess olika dimensioner och det rör den alltmer totala historielösheten i Väst och dess undervisningsväsenden, som gör inte minst unga européer till ett lätt byte för dem som sprider starkt vinklade eller rent falska berättelser om Västs roll i världshistorien. Det rör även västliga länders valhänthet när det gäller att förhålla sig till islam, både den på hemmaplan och den i andra länder.

Bokens stora styrka är de många konkreta och väl dokumenterade fallen av undfallenhet, okunnighet, och vad som närmast kan karaktäriseras som en sorts självskadebeteenden, när politiker, media och akademi i Väst ställs inför kritik och angrepp av alla de slag från krafter och grupper som i Väst ser all ondskas moder.

Ibland blir effekten komisk, som när Murray skildrar hur skolmyndigheter i delstater i USA i undfallenhet inför kritisk rasteori och Black Lives Matter-aktivister skall utbilda spädbarn och dagisbarn i ”antirasism”. Effekten blir varnande när han skildrar hur topppolitiker inom det brittiska liberaldemokratiska partiet direkt efter att de ramlat ur regeringen istället – utan att blinka, som det verkar – söker jobb hos företag som kontrolleras av den kinesiska regimen och det kinesiska kommunistpartiet, i akt och mening att bakom kulisserna företräda dessas intressen i Väst.

Effekten blir bara beklämmande när han skildrar den anglikanska kyrkans moralpanik, då man inför kraven på ”återlämnande” av kulturhistoriska artefakter från före detta brittiska kolonier bestämmer sig för att överlämna några bronsföremål från Benin som, visar det sig, i själva verket skänkts av University of Nigeria till ärkebiskopen av Canterbury på 1980-talet. Effekten stämmer till eftertanke när Murray belyser hur debatten om slaveriet nästan uteslutande rör européers inblandning i slaveri och slavhandel men aldrig det slaveri som involverade de afrikanska befolkningarna själva. För att inte tala om slaveriet i den muslimska världen. Och hur ofta lyfter man i debatten fram att det i gott och väl hundra år hörde till det brittiska imperiets och Royal Navys kärnverksamhet att bekämpa slavhandel och slaveri? Bland annat i just Benin …

Men såsom solen har sina fläckar har naturligtvis även denna bok sina svaga punkter. En av dem är rätt stor. Om man ger sig på att skriva en nästan trehundrafemtio sidor lång bok om kriget mot Väst, borde man då inte ägna åtminstone några rader åt att beskriva vad man egentligen menar med ”Väst”? Ehuru praktiskt användbart är det ingalunda något entydigt eller glasklart begrepp. Ser man till Murrays exempel handlar det oftast om det som kallas ”anglosfären”. Men betraktar man saken ur ekonomisk och säkerhetspolitisk synpunkt kan man – märkligt nog, kan det tyckas – på goda grunder även kalla Japan för hemmahörande i ”Väst”. Men inte om man ser begreppet ur kulturhistorisk vinkel. Med till exempel Kuba är det precis tvärtom.

Ser man saken i ett idé- och kulturhistoriskt perspektiv är dagens västvärld ett amalgam av komponenter av arvet från Jerusalem, Aten och Rom – i hög grad buret av den katolska kyrkan – men också av arvet från den så kallade Upplysningen och av dagens postmoderna häxbrygd av dekonstruktion, kulturmarxism, intersektionalitet, hbtqia+, kritisk rasteori, genus och så vidare. Vad av detta räknar Murray till ”sitt” Väst, och vad av detta anser han värt att försvara? Här finns få svar i boken. Kriget mot Väst rymmer också ett märkligt utelämnande som är svårt att inte lägga märke till. I boken nämns inte Ryssland och Putin med ett ord. Varför får var och en fundera över. Sammanfattat är detta en mycket läsvärd, tankeväckande och högaktuell bok. Bara man kommer ihåg att den är ett debattinlägg. Inte ett facit.

Lars F. Eklund