Twitter-eliten lever i en alternativ verklighet

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo, chefredaktör
 
Hur beter vi oss på sociala medier? Det behandlade vi nyligen här i Km och ämnet är ständigt aktuellt, inte minst sedan en medarbetare på Sveriges Radio P3 nyligen offentligt utsatt en femtonårig pojke för mobbning.

Kvinnan i fråga tillhör vad som brukar kallas för ”Twitter-eliten”. Det kan som regel förstås som att hon lever en stor del av sitt liv i en alternativ verklighet där en relativt liten grupp människor tillbringar större delen av sin vakna tid stirrande ner i en smartphone, medan de hamrar fram mer eller mindre intetsägande inlägg stup i kvarten för att få så många ”likes” som möjligt.

Hon medverkar också i Tankesmedjan i P3 och har antagit ”artistnamn” efter den morddömda så kallade ”Arbogakvinnan”.

Hennes offer? En skötsam grabb som på sin moped försöker skydda sitt område från tjuvar. Likt en mobbare på skolgården hängde hon ut pojken på bild, varefter hon konstaterade: ”landets töntigaste person äntligen funnen”.

En. Femtonåring. Mobbad. Av. En. Vuxen.

Twitter svarade blixtsnabbt och trots ett antal ”likes” från andra tillhörande samma “elit” fick hon snabbt svar på tal. Vuxna mobbar inte barn. Det är helt enkelt inte okej. Och den allmänna slutsatsen var att det är mobbaren som är landets töntigaste person, inte den mobbade.

Där kunde historien om Arbogakvinnan 2.0 ha slutat. Där kunde hon ha tänkt efter, tagit sitt förnuft till fånga och bett pojken offentligt om ursäkt. Men nej då. När kritiken blev för skarp och hennes argument tog slut (om hon ens hade några från början), beslutade hon sig för att kalla den rättmätiga kritiken för ett ”drev”.

Det är säkerligen sant att ett och annat så kallat troll hittade vägen till Arbogakvinnans Twitterkonto och skrev en och annan replik som inte var så snäll. Kanske fick hon rentav en och annan replik som var i klass med hennes eget omdöme om femtonåringen på moped.

Men drev? Knappast. Det är bara det att det låter så förskräckligt bra att vara en kvinna som är utsatt för ett drev. Mycket bättre än att vara en kvinna som mobbar barn.

Och det är just detta som är problemet med Twitter och andra sociala medier. Åtrån efter ”instant gratification” förvandlar vuxna människor till skolgårdsmobbare.

När allt som betyder något är följare och ”likes” är den stillsamma eftertanken inte mycket värd. Hur skulle det se ut om ”Twitter-eliten” började tänka efter? Hur många skulle gilla dem och följa dem då? Och vad skulle det innebära av ansvarstagande? Jobbigt, jobbigt, övermåttan jobbigt.

Sociala medier är i mångt och mycket en alternativ låtsasvärld som bygger på helt andra värderingar än den verkliga världen. Därför förstår inte de smartphone-beroende och livströtta ”elittwittrarna” att deras beteende är oacceptabelt och inte går hem hos människor bortom deras lilla ankdamm. Och därför kan man heller inte förvänta sig vare sig insikt eller ursäkt från Arbogakvinnan 2.0.

Däremot kan man nog föreställa sig ytterligare mobbingsattacker av samma sort. Från Arbogakvinnan 2.0 – med public service till sitt förfogande – mot var och en som inte faller skolgårdsmobbaren på läppen.

Men det är ingenting att ta åt sig för. I längden är det ändå alltid mobbaren som är den stora förloraren.
 

%d bloggare gillar detta: