Frågan om islam försvinner inte – ett herdabrev behövs


 
Oktober månad gav oss många tillfällen att reflektera över Kyrkans relation till islam. Den 4 oktober så högtidlighöll Kyrkan Franciskus av Assisi som, bland mycket annat, gjorde ett berömt försök att personligen förklara den kristna läran för Sultanen av Egypten.

Historien berättas väl i Frank M. Rega: St Francis of Assisi and the conversion of the Muslims, Charlotte NC 2011.

Den 7 oktober firade den universella Kyrkan Vår Fru av Rosenkransen. Festen instiftades efter den kristna segern över den muslimska invasionsflottan i slaget vid Lepanto 1571.

De kristna styrkorna hade organiserats av påven Pius V och slaget föregicks av att rosenkransen bads över hela den katolska världen. I Sverige har denna fest förskjutits lite då vi ju firar den heliga Birgitta den 7 oktober.

Den 22 oktober minns Kyrkan, enligt Martyrologium Romanum, de unga flickorna Nunilo och Adila som led martyrdöden år 851 under emiren av Córdobas förföljelser mot de kristna. De spärrades först in på en bordell. De halshöggs senare för att de vägrade konvertera till islam.

Den 23 oktober firade Kyrkan den helige Giovanni da Capistrano, franciskan och juristernas skyddshelgon. År 1454 organiserade han på påvligt uppdrag motståndet mot den muslimska offensiven på Balkan. Tillsammans med ungraren Janos Hunyadi lyckades han driva tillbaka muslimerna vid Belgrad.

Tillfällena då relationen mellan den kristna världen och islam gör sig påmind i kyrkoåret är som sagt många.

Vad oktober dessvärre inte gav tillfälle till, var en möjlighet att ta del av ett svar på den önskan om ett herdabrev om islam som tidigare framförts på denna sida. Inget svar, ingen respons överhuvudtaget, från någon kyrklig representant.

Det är tråkigt. Vi har som troende faktiskt en rätt till undervisning och vägledning från våra herdar. Vart skulle vi annars gå?

Ingen kan väl på allvar mena att den största förändringen av Sveriges religiösa demografi och kultur sedan reformationen inte skulle vara värd ett herdabrev? Eller åtminstone någon reaktion överhuvudtaget ?

Behovet av ett herdabrev är stort och växer. Detta accentueras av att budskapen från det universella magisteriet rörande islam inte alltid är glasklara.

Låt mig redovisa ett par exempel. I den apostoliska exhortationen Evangelii Gaudium skriver den helige fadern ( i § 253) att ”autentisk islam och en korrekt läsning av Koranen är i motsats till varje form av våld”.

Detta är ett märkligt påstående i flera avseenden. Det är märkligt att den helige fadern gör sig till uttolkare av vad som är ”autentisk islam”. Det är något som ett otal olika riktningar inom islam själva strider om. Jag nämner bara konflikten mellan Sunni och Shia.

Det är vidare ett märkligt påstående att Koranen vid en ”korrekt läsning” är i motsats till allt våld. De många passagerna i Koranen som legitimerar våld mot icke-muslimer och deras traditionella tolkningar är ju väl kända.

I själva verket är det så, att för alla som är något så när insatta i islams läror och faktiska historia så framstår ju våldet som framträdande och ständigt närvarande.

Uttalandet att ”autentisk” islam står i motsats till allt våld framstår nog i mångas ögon som att säga att autentisk leninism står i motsats till proletariatets diktatur, att autentisk liberalism står i motsats till privat ägande, eller att autentisk nazism står i motsats till all antisemitism.

Det vill säga, påståendet förefaller inte bara felaktigt, utan uppenbart felaktigt. Den information som förmedlas i till exempel Andrew Bostoms The Legacy of Jihad eller Robert Spencers nyutkomna The History of Jihad illustrerar vad jag menar.

Saken blir inte mindre komplicerad av att den helige fadern själv, såsom återgivet i La Croix 17/5 2016, sagt att ” erövring är inherent i islams själ” och talat om ett pågående tredje världskrig i samband med bland annat den globalt spridda islamistiska terrorn. Vad skall man tro?

Det andra exemplet vari Kyrkans universella magisterium inte är så klart som man kunde önska är i det II:a Vatikankonciliets dekret om de icke–kristna religionerna Nostra Aetate. I § 3 i det dokumentet konstateras att det under århundradena funnits både tvistigheter och fientligheter mellan kristna och muslimer (tala om “understatement”!). Men därefter uppmanar konciliefäderna ”alla att glömma det förflutna” – praeterita obliviscentes – och sträva efter ömsesidig förståelse.

Uppmaningen är obegripligt egendomlig. I alla andra sammanhang ses hågkomst och sanning som förutsättning för respekt och försoning. Tänk på Förintelsen eller den sanningskommission anglikanernas Desmond Tutu ledde i Sydafrika när apartheid avvecklades. Det är sanningen som gör oss fria.

Men just när det gäller islam uppmanas vi att glömma? Varför?

Ta till exempel de 800 martyrerna från Otranto som kanoniserades av Påven Franciskus häromåret. De mördades vid en turkisk attack mot Otranto 1480 för att de vägrade konvertera till islam (se Diane Moczar: Islam at the Gates, Manchester NH 2008). Skall vi komma ihåg martyrerna, men glömma varför de led martyrdöden?

Det är nu många år sedan jesuitpatern och statvetarprofessorn James V. Schall uttryckte önskemål om en påvlig encyklika ägnad åt islam ( se James V. Schall SJ: On Islam, San Francisco 2018). En annan jesuit och islamexpert, P. Samir Khalil Samir SJ, har vid många tillfällen understrukit behovet av större kunskap om islam bland det kristtrogna ( se Giorgio Paolucci & Camille Eid: 111 Questions on Islam, San Francisco 2008 ).

Än så länge har det inte hänt mycket på den fronten från Magisteriets sida. Här verkar Kyrkan för närvarande vara vare sig discens eller docens, om man säger så. Så jag upprepar här min vädjan till Kardinal Anders Arborelius om ett vägledande dokument om islam.

Till sist: Våra herdar i hierarkin har många förtjänster och förmågor. Men de är inte, och kan inte vara, allvetande tankeläsare. Så om det finns några av Er som läser detta, som delar den syn på behovet av ett herdabrev om islam som framförts här, så snälla: Hör av Er till biskopsämbetet och säg det. Herdarna kan inte möta de troendes behov och önskningar, om de inte vet vilka de är.
 
Lars F Eklund
 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: