Ska 2019 bli året då vi kan tala om svensk kultur utan brunstämpling?

Ett nytt år knackar på dörren, och ett gammalt läggs till handlingarna.

När jag ser tillbaka på det gångna året känner jag tyvärr mest vanmakt. Polariseringen i det svenska samhället har blivit allt värre, så till den grad att den rentav hindrat våra folkvalda från att bilda regering.

Det är en helt ny situation för oss svenskar, som under en ganska lång tid har haft ett relativt vänskapligt politiskt landskap att vistas i. Men tiderna har sannerligen förändrats.

Något som inte har förändrats är dock den vedertagna synen på svensk kultur och svenska traditioner. Det vill säga – uppfattningen att dessa inte existerar.

När KD-ledaren Ebba Busch Thor nyligen gick ut i en debattartikel och hävdade att det visst finns svenska traditioner fick hon genast mothugg. Den svenskkyrkliga prästen och journalisten Helle Klein twittrade förgrymmat om ”extremhögerns konspirationsteorier” och ”det blåbruna blocket”.

Jag är inte förvånad. Denna styvmoderliga, för att inte säga direkt hatiska, syn på svenska traditioner och svensk kultur har med åren blivit förhärskande. Brunstämplingarna haglar lättvindigt och utan eftertanke. Det har knappast hjälpt mot polariseringen.

I mitt stilla sinne undrar jag vad mina föräldrar och far-och morföräldrar skulle ha sagt om att de traditioner de älskade, den kultur de levde i, förminskas till något högerextremt.

De var dock jordnära och balanserade människor så de skulle sannolikt ha ryckt på axlarna åt sådana dumheter. Jag kan riktigt höra min gamle morfar utbrista, med självklarheten hos den som vuxit upp i ett fattigt soldattorp och fått slita hårt ända från barnsben:
– Vilket trams!

Påfallande många tycks tro att kärleken till svenska traditioner och svensk kultur per automatik innebär en fientlighet mot andra kulturer och traditioner. Men i själva verket är det ju tvärtom. Den som är medveten om sin egen kultur har sannolikt lättare att acceptera och tolerera andras.

Det betyder inte att den svenska kulturen är statisk – eller att vi som påstår att svensk kultur existerar anser den vara det. Kulturer och traditioner blandas med varandra, alltid och överallt, här i Sverige såväl som i andra länder. På så sätt utvecklas kulturen, och nya traditioner växer fram.

Det ser vi inte minst i vår katolska kyrka, som samlar människor från alla delar av världen. Den katolska traditionen blandas upp med den polska, den kroatiska, den spanska, den italienska och så vidare – och även med den svenska.

Många är de konverterade katoliker som firar jul med nära och kära som bekänner sig till en annan tro – eller inte bekänner sig till någon tro alls. Som äter julmiddag på julafton, enligt svensk sed. Som går i katolsk mässa på juldagen. Som skapar egna traditioner, för att både tron och den icke troende familjen ska få plats.

Varför frågan om den svenska kulturen ska väcka så mycket avsky är svårt att svara på. Att de alltmer utbredda nationalistiska rörelserna ofta hänvisar till kultur? Delvis, men inte enbart. Hatet mot den svenska kulturen har saluförts i decennier, långt innan de nationalistiska krafterna började få fäste.

Jag skulle snarare säga att det handlar om en postmodernistisk uppgörelse med allt som inte helt och hållet passar in i ”trenden för dagen”. Ett förakt för det som varit och en övertro på det egna jaget och på det som komma skall.

En annan orsak är förstås viljan att göra gott, att inkludera och integrera. Men det är en missriktad välvilja. Ebba Busch Thor har rätt när hon skriver att effekten blir den motsatta. Vem vill integreras i ett land där förnekelsen av kultur är den rådande kulturen?

Och myndighetsvänstern då, som Ebba Busch Thor uttrycker det – finns den? Meningarna är delade. Men det är svårt att helt avfärda begreppet efter de aggressiva påhopp som nu florerar mot KD-ledaren på sociala medier – inte minst just från vänster.

Ska 2019 bli året då vi kan tala om svensk kultur utan epitet ”blåbrunt” och ”högerextremt”?

Det är högst tveksamt, tyvärr. Och ändå är alltsammans så enkelt. Kultur finns. Eller så finns den inte. I Sverige som annorstädes. Och det behöver inte vara ett problem om vi inte gör det till ett sådant.