Att lida i frid som Thérèse av Jesusbarnet

Vi kan aldrig förklara lidandet eller bortförklara det. Det bara finns där, vare sig vi vill eller ej. Jesus har stigit ner och delat vårt mänskliga lidande genom att ta på sig korset. Alltsedan dess vet vi att han är med oss i vårt eget lidande. Han vill dela vårt lidande. Han inbjuder oss också att dela hans lidande. När han säger att vi skall ta på oss vårt kors och efterfölja honom, vill han inte lägga på oss ytterligare bördor. Han vill bara lära oss att bära det oundvikliga lidande, som ingen människa kan undgå, i frid. Samtidigt vet vi att vi rent spontant ofta gör uppror och vill bli av med det lidande som drabbar oss. Vi får be om Guds nåd och hjälp för att bli av med det. Ändå vet vi att det finns former av lidande som biter sig fast. Det är då vi måste lära oss att i frid bära, bejaka, integrera och omtolka detta oundvikliga lidande, som vi inte kan skaka av oss.

Ibland gör vi det värre för oss själva, eftersom vi är präg- lade av ett mönster där man alltid måste känna efter hur det känns. Och känns det då inte bra, blir det etter värre. Istället måste vi lära oss ett nytt mönster som den klassiska kristna spiritualiteten har att erbjuda. Det bygger på att vi ser på hela tillvaron utifrån Guds försyn, som är horisonten bakom och bortom allt det vi är med om. Allt som sker, sker i Guds närvaro, han är med oss också i det tunga och svåra. Om vi överlåter oss åt Guds vilja och försöker leva efter den, får vi erfara en inre frid mitt i det som annars är obegripligt. Då kan vi också se på allt vad vi gör och är med om som något som sker till Guds ära. Kort sammanfattat: vi förflyttar tyngdpunkten, från hur jag känner det och vad det ger mig, till Gud. Hans Du blir viktigare än mitt jag. Det ger en inre frihet och frid, mitt i det som annars kan vara tungt och svårt.

Thérèse av Jesusbarnet har i sitt liv visat oss hur vi kan leva på detta sätt och finna frid mitt i vårt lidande. Detta förhållningssätt trollar in bort lidande men gör det till något helt annat. På sju olika områden kan Thérèse hjälpa oss att hantera lidandets gåta, som då också kan bli en gåva, hur märkligt det än kan låta. Här kan vi också tänka på Jungfru Marias sju smärtor som genomborrade hennes hjärta, men samtidigt förenade henne med Jesus. Om vi ser på saken i detta ljus, blir också vårt liv med dess smärtor till en fräls- ningshistoria.

Vår mänskliga sårbarhet och utsatthet kan vi aldrig komma undan, men Thérèse visar oss att vi kan se på detta som något som gör oss ännu mer beroende av Guds barmhärtighet. Det finns en aspekt av självcentrering i vår känslighet som vi kan relativisera om vi kastar oss i Guds armar.

Familjelivet vållar oss alltid smärta. Hur bra våra för- äldrar än är, räcker det inte. Vi sårar alltid varandra i nära relationer. Om någon av våra nära får för sig att dö blir det ännu värre. Thérèse fick lida av allt detta, men medvetet överlät hon sig åt Guds moder när hennes egen mor gick bort.

Livet i en kommunitet eller arbetsgemenskap är fullt av små missförstånd och nålstygn. Överallt där människor lever tillsammans gör de varandra illa. Men kan vi se på detta ur Guds perspektiv som Thérèse gjorde i sitt kloster, då kan vi älska varandra på ett djupare plan, bortom sympati eller antipati.

Kroppens sjukdomar och själens plågor drabbar oss för eller senare. Läkekonsten har gått framåt sedan Thérèse dog i svåra smärtor av tbc, men vi måste alla lära oss att som hon bära ett visst mått av smärta i gemenskap med Jesu lidande.

De andras lidanden, världens nöd och kyrkans alla lidanden kan överväldiga oss och fresta oss till modlöshet och hopplöshet. Men Thérèse såg sig som Kristi brud som fick stå vid hans sida och bära allt detta för världens frälsning. Vi kan som Symeon från Kyrene bära Jesu kors en liten stund.

Ondskan, den onde och allt ont som sker i världen sliter sönder vårt hjärta. Thérèse ”adopterar” en grym barnamördare i sin bön. Vi får aldrig kapitulera för synd och ondska utan kämpa bönens och botens kamp.

Döden är den sista stationen på Via Dolorosa. Men med Franciskus av Assisi och Thérèse får vi också se på döden som ”syster Död” som leder oss över till uppståndelsens nya liv.

I frid får vi lägga oss ner varje kväll på nytt. I frid får vi ta emot varje dag på nytt och varje dag har nog av sin plåga. Kan vi bli kvar i denna frid, i Jesu frid, då har vi verkligen lärt oss något som ingen kan ta ifrån oss

+ Anders Arborelius OCD

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: