Epidemier – vi är stoft skapta till storhet
”Människan är eländigt stoft, vi är svaga, bräckliga och dödliga”, sa påven Franciskus om och om igen, under sin predikan på askonsdagen när han inledde årets fastetid. Men trots att coronaviruset redan härjade var det få som då förstod till vilken grad fastan i år skulle påminna oss om detta.
Bara några dagar senare tog Italien till drastiska restriktioner för att stoppa spridningen av covid-19, och efter ytterligare någon vecka gällde dessa i stort sett hela Europa. Folk började dö i tiotal, sedan i hundratal om dagen, och oron spred sig. Utan att ha valt det blev Europa ett slags gigantiskt reträttcentrum, där alla plötsligt fann sig isolerade och rädda, med livets stora frågor att meditera över, berövade på sin vardag med alla dess annars självklara ingredienser.
En viss förvirring infann sig till en början. Vilka var de livsnödiga anledningarna till att gå utomhus? När allting stängde, stängdes raskt även kyrkorna – lite väl raskt. Redan dagen efter kom ett nytt dekret: ingen skulle delta vid mässorna, men kyrkorna skulle fortsätta vara öppna. Kyrkan verkade undra hur dess livsnödvändiga uppdrag skulle utformas, och påven uppmanade prästerna till att vara försiktiga men att inte vara Don Abbondio, den fege prästen i ”De trolovade” av Manzoni. Det var början på en mycket märklig period där dagarna blev till veckor och man efter ett tag började undra varför man fick gå ut och rasta hunden men inte barnen, och varför man kunde beställa hem pizza, men att det var förbjudet för präster att komma hem med sakramenten.
Strax innan fastan började noterade en vän, att för att praktisera dygderna måste de sättas på prov. Och om det är något denna orostid har gjort är det att ge oss ett tillfälle att praktisera dygderna.
Krissituationen är ny för oss. Men den är inte ny i sig. Historien berättar om återkommande epidemier som har halverat befolkningar och ställt samhällen på knä. Den stora skillnaden är att förr var den mänskliga svagheten en visshet, medan vår tid till stor utsträckning lever på lögnen om motsatsen. ”Under den här fastan har något ovanligt hänt”, sa Erik Varden på telefon från sin karantän i Frankrike. ”Vi tvingas göra en obligatorisk och offentlig bekännelse, den ödmjuka bekännelsen att sanningen är att vi är svaga. Och att vår tid lever på en lögn. Detta kan få nådefulla konsekvenser.”
En annan stor skillnad är även att människorna förr var fostrade med en serie redskap, som vi låtit bli dammiga, om vi inte rätt och slätt har kastat bort dem i tron att vi inte behöver dem. Tålamod, uthållighet, uppoffring, tillit till Gud, för att nämna några. Hur kan man praktisera dygderna om man inte vet vilja de är? Kristider urskiljer brutalt svaret på frågan, påven ställde under sin predikan. ”Vad lever jag för?” Hur väljer jag att agera när det gäller?
”Då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort’, sa Jonatan.” Astrid Lindgren sätter huvudet på spiken i Bröderna Lejonhjärta. Och de italienska läkarna som återvände till sjukhusen för att rädda liv, trots att de hade gått i pension, visste att man inte kan vara en liten lort, när det krisar. Några av dem offrade bokstavligen sina liv, när de själva smittades och avled. Precis som så många helgon som utan att tveka begav sig ut för att hjälpa och ta sakramenten till sjuka och döende, under historiska epidemier. Vi ser heroiska förebilder i San Camillo de Lellis, San Carlo Borromeo och San Luigi Gonzaga.
En stor insikt under karantänen blev faktumet att man aldrig saknar något så mycket som när man inte har tillgång till det. Sakramenten som många av oss tog för givet, med en stor valmöjlighet på kyrkor och präster, i alla fall i Italien, blev plötsligt omöjligt.
Denna saknad och längtan blev ett tillfälle till reflektion. Varför tillåter Herren detta? Tar jag Gud gåvor för givet eller som en rättighet? Har vi missbrukat hans gåvor? Men Gud är ju god. Ja, Gud är god, och en god fader låter sina barn känna på om de har gjort fel. Prövningar får vi för att vi måste lära oss något, för att växa. Och det är trots allt tryggt att tillrättavisas av en god fader. Aldrig tidigare har Guds uppmaning att återvända till honom, känts mer brådskande än nu, när det är omöjligt att möta honom i sakramenten.
Men vilka är de nådefulla konsekvenserna? Att vi förstår vad det är att vara människa. Att vi får självinsikten om vilka vi är, vad vi är skapta till, och ”att vi räddas från en illusorisk självupphöjelse”, som Erik Varden skriver i sin bok, The Shattering of Loneliness, som snart kommer på svenska. ”Människan är stoft kallat till storhet”. Vi är lort, men lort Gud älskar, och vår fullhet kan bara komma utifrån, som en gåva.
Karantän kommer från italienskans ”quarantena”, 40 dagars isolering som förebyggande åtgärd mot smittrisk, med tydliga bibliska hänvisningar. Inte bara till Jesu 40 dagar i öknen, under djävulens frestelser. Vi tänker även på uttåget ur Egypten och de 40 åren i öknen, då Guds folks tillit kontinuerligt vacklade, och Herren ständigt, om och om igen, uppmanade: Lyd mig och lita på mig! Nu hoppas vi att det rör sig om 40 dagar och inte om år. Det beror även på hur vi svarar Gud.
Charlotta Smeds – Vatikanstaten, mars 2020
