Påve Franciskus besöker Mongoliet på sin 43:e apostoliska resa
Vid månadsskiftet augusti–september kommer Franciskus att vara den förste påven att besöka Mongoliet, landet med de vida stäpperna mellan Kina och Ryssland. Den lilla katolska gemenskapen, som räknar 1450 döpta, vilket utgör 0,2 procent av befolkningen, förbereder sig nu för det oväntade besöket, som dock går i stil med påvens val av resmål till periferierna.
Påven har vid flera tillfällen tidigare visat sin uppmärksamhet till denna katolska verklighet, som återföddes för bara trettio år sedan. I dagens scenario får dock resan även en annan betydelse, med tanke på Mongoliets geografiska läge mellan Ryssland och Kina.
Sedan den ryska invasionen i Ukraina pressas huvudstaden Ulan Bator av sina två auktoritära grannar att bilda en antivästlig samarbetstriangel. Mongoliet väljer envist en neutralitetsväg, men kan inte undgå sin roll i energikopplingen mellan Kina och Ryssland.
Svårbebott land
Som alltid har påven tagit emot inbjudningar av både civila och kyrkliga myndigheter. Vid det senaste konsistoriet blev den 48-årige italienske missionären Giorgio Marengo, som är apostolisk prefekt för Ulan Bator, inkluderad i kardinalskollegiet som dess yngsta medlem. Han tillhör Consolata-missionärerna och har varit verksam i Mongoliet sedan 2003. Han kommer nu att ta emot den 86-årige påven under pontifikatets 43:e apostoliska resa. Han gör det tillsammans med landets nuntie, den maltesiske biskopen Alfred Xuereb, som var påven Benedikt XVI:s andresekreterare 2007–2013.
Mongoliet är på andra plats av de glesast befolkade länderna i världen. Ett svårbebott land på grund av de stora klimatkontrasterna – det kan bli fyrtio grader varmt på sommaren och fyrtio grader kallt på vintern. Av befolkningen på 3,5 miljoner bor hälften i huvudstaden. Mongoliet kallas nomadernas och herdarnas land och trettio procent av folket är kringflyttande. Lika många lever under fattigdomsgränsen.
Medeltida spår av kyrkan
Mongoliets lokala kyrka beskrivs som en liten livlig flock med en stark anda av broderskap. Kyrkan återföddes i landet 1992 efter sjuttio år av kommunistisk regim. De första missionärerna som skickades dit då var Immacolata-missionärer. År 2003 anlände Consolata-missionärerna. I dag finns det sjuttiosju missionärer från tio olika kongregationer och av tjugosju olika nationaliteter: tjugonio präster, trettiosex ordenssystrar, sex gudsvigda män och tre lekmän. De är verksamma i nio olika kyrkor.
Tibetansk buddhism är majoritetsreligionen i Mongoliet men mer än trettio procent av befolkningen efter decennierna av statsateism förklarar sig icke-troende. Det finns dock spår av kristendomen redan från medeltiden. Den härstammade från aposteln Thomas undervisning. Eftersom mongolerna är ett nomadfolk hade man inte kyrkor, utan läran anförtroddes kringvandrande munkar. Lång tid har gått sedan påven Innocentius iv skrev bullan Cum non solum (1245) i vilken han ber mongolerna att inte attackera kristna, och förhörde sig om deras avsikter.
Stora skillnader
Katolska kyrkan och Mongoliet har bilaterala relationer sedan trettio år och Heliga stolens utrikesminister besökte landet nyligen för att bekräfta dessa och försäkra om katolska kyrkans vilja att bidra till samhällets bästa.
Kardinal Marengo talar om dualism och beskriver Mongoliet som ”två mongolier”, huvudstaden, med en teknologisk och urban livsstil med moderna byggnader, och ”allt annat”, de stora förortsbyarna, vidderna, gårdar med gamla traditioner, men också fattigdom och isolering.
– Asien är vaggan för de stora religionerna i världen. Därför är interreligiös dialog, fredlig samexistens, ömsesidig hjälp mellan olika trosriktningar en vardaglig verklighet i Mongoliet, snarare än en teori. Det vill vi vittna om i kyrkan och i världen, säger kardinal Giorgio Marengo.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
